[caption id="attachment_11833" align="aligncenter" width="720" caption="Thobias - eller om jag är på mitt allra mest göteborgsvitsiga humör - "Fransmannen" och jag."] [/caption] Härom dagen pep jag förbi Thobias och fixade nya fina frallor. Han har för övrigt flyttat och håller till hos den alldeles utomordentliga salongen Corinne & Friends i Sturegallerian nu för tiden. Alltså. Jag är helt fast i det här. Inte bara för att det är snyggt med fylliga fransar, utan kanske framför allt för att de sitter där. Jämt. Man liksom bara studsar ur sängen och känner sig som a million dollar (nåja. En hundralapp kanske?) utan att ha gjort ett skit. Och på tal om detta: En sak jag noterat är märkligt provocerande (och jag gissar att ni är många som kanske känner igen sig i det här, som har lagt märke till samma sak alltså) är om man 1. Är kvinna 2. Intresserar sig för ytligare ting som kläder, mode, hår, utseende. Med distans och på ett sunt sätt, men ändå. 3. Är feminist och kanske dessutom kanske någorlunda intelligent. Det är så många (både män och kvinnor) som har så svårt att acceptera detta. Man vill så gärna kunna avfärda oss som tycker att väskor kan vara ett superspännande samtalsämne - som fullkomligt ensidiga. Att det liksom inte kan finnas något annat där än yta. Att vi är självupptagna och narcissistiska. Och småpuckade. Jag vet inte hur många gånger jag genom åren som bloggare fått upplysa om att bara för att jag skriver om mode, betyder inte det att det är allt bryr mig. Att jag känt att jag velat försvara mig efter kommentarer av typen: "Du gillar väskor, alltså är du fullkomligt obrydd inför svältkatastrofer." Är det inte väldigt, väldigt märkligt hur det hat blivit så? Särskilt med tanke på att de flesta kvinnor jag känner coh träffar på är en härlig blandning av empati, humor, intelligens och både djupare och ytligare intressen.
