Nu har jag lagt mitt livs första bokmässa bakom mig. Och att jag skulle vara där för första gången i egenskap av författare, eller i alla fall medförfattare, hade jag väl aldrig vågat tro. Och nu sitter jag på tåget utan att ha någonting att läsa med mig. Men hela mässan var en sådan bokorgie att det till slut liksom inte gick att välja. Så det blev en massa nytt till barnens bokhylla istället. Andreas talade, blev intervjuad, höll seminarium och signerade böcker så till den milda grad att till slut fanns inte ett enda ex kvar i hela mässhallen. Mitt jobb var väl typ att stå bredvid och stolt heja på. Inte så betungande kanske, men det kändes ändå bra. I eftermiddags talade först Jonas Gardell och sedan Andreas på Expressens scen om hiv. Och då grät jag. Tokbölade. För Andreas är så verklig och Jonas vittnessaga så viktig. Alla de där människorna som gick bort. Då. På 80-talet. Blödarsjuka barn som dog utan att någon höll dem i handen. För man vågade inte. Men ändå? vem kan låta ett barn dö ensamt? Unga vackra bögar som somnade in fullkomligt utstötta. Hatade för vilka de var och för det som drabbat dem. Så jävla fel att människor aldrig fattar förrän det är alldeles för sent att vi borde varit klokare. Jag ska fixa fram en rabattkod så att ni kan få köpa "Mitt positiva liv" till kompispris.
