Jag brukar skriva lite om barnen på deras födelsedagar, inte minst för att de i framtiden ska kunna gå tillbaka och läsa. Idag är det Rios tur, för nu blir hon 8 år. Jag berättade för henne i morse när hon fått frukost på sängen, om när hon bara var några timmar gammal och fick den där första sprutan. Hon låg helt blickstilla och tyst i den där kalla metallskålen som babysar vägs i, och höjde knappt ett ögonbryn när nålen mötte huden. Vilket ovanligt harmoniskt barn, sa läkaren, och lite så har det varit sedan dess. Sedan går tiden förstås. Barn blir äldre, förändras och utvecklas. Men något i ett av de där första ögonblicken som jag minns av henne, är fortfarande en viktig del av den hon är. En typ som aldrig behöver hävda sig, aldrig kräver något eller förväntar sig speciellt mycket, som är ganska nöjd så länge hon får känna sig trygg och får ta det lugnt. Av mina tre barn tänker jag ofta att jag och Rio kanske är mest lika. Hon är betydligt mindre ängslig än vad jag är, lugnare och coolare än vad jag någonsin varit, och mycket bättre på att ta tillvara på nuet, men känslomässigt känner jag igen mig så i hennes sätt att reagera. Att vara känslig är på gott och på ont, en blessing and a curse, och jag hoppas att jag alltid ska kunna vara där och kanske förstå när livet känns berg och dal-banigt i framtiden, för det kommer det göra. Jag undrar ibland vem jag hade varit utan barnen. Att livet varit tråkigare är helt klart (men kanske också lite slätare, rent hy-mässigt. Och något mer rikt på sömn?) men jag tänker också på allt barnen lär mig. Hur de tvingar mig att alltid försöka lite mer och lite bättre att vara en människa och mamma att vara stolt över. Hur Rio ser igenom minsta försök till vit lögn, hur hon ställer mig till svars när jag låtit mina egna bekymmer gå ut över henne och syskonen, och hur hon lär mig att ingenting mer behövs en fredagkväll än mjuka material mot huden och kanske en brasa och en bra film. Ingen kan säga att jag är en toppenförälder varje dag, jag misslyckas oftare än jag kanske vågar erkänna för mig själv, men det finns inte en sekund när jag inte känner gränslös tacksamhet för att Rio och hennes syskon bestämde sig för att dyka upp och hamna hos just oss. Att de blev mitt liv och inget eller inga andra.
