Jag var som sagt och kollade på Sex and the city 2 igår. Som jag redan påpekat i tidigare blogginlägg idag så är jag inte direkt någon filmrecensent så lyssna inte så noga på mig, men jag tyckte i alla fall att den var bra. Inte lika bra som den första, men helt okej. Hur som helst. Jag har funderat lite över en scen i filmen. Den när Miranda och Charlotte sitter och pratar i en bar och Miranda pushar Charlotte att släppa sargen lite. Tvingar henne att våga erkänna att livet som förälder kan vara jobbigt ibland. Tvingar henne att släppa taget om den bild av det perfekta familjelivet hon så krampaktigt håller tag i. Tuffa advokat-Miranda börjar bekänna sina "mamma-synder" och piper snyftande fram att "det räcker inte för mig att vara mamma, jag saknar jobbet. Usch, jag känner mig som världens sämsta mamma." Typ så. Utan att förstöra för av handlingen för er som inte sett filmen kan jag avslöja att Miranda sagt upp sig från sitt jobb där hon inte trivdes och varit hemma med sonen ett tag, vilket hon inte är helt tillfreds med. Alltså. Det där måste vara en generations- alternativt kulturfråga för varken jag själv eller någon jag känner har väl någonsin haft det minsta dåligt samvete för att livet har fler sidor än bara mamma-rollen. Jag reagerar när kvinnor i intervjuer, filmer, enkäter eller på andra sätt berättar att "först och främst är jag mamma". Det kan väl inte vara sant? Först och främst är vi väl oss själva? Du. Jag. Att vara mamma är sedan för somliga av oss (vi som har valt att skaffa barn alltså) en del av den vi är. Det måste väl vara en USA-kulturgrej det där? Inte kan väl någon i det här landet tycka att det är vidare anmärkningsvärt att en kvinna kan värdera sitt jobb högt? Eller? Jag menar alltså inte att det är fel av dem som vill och kan vara hemma med sina barn länge. Man gör som man vill. Men dåligt samvete för att jag vill jobba ain't gonna happen helt enkelt.
