På fredag ska vi lämna manus till boken jag och Andreas håller på att skriva. Det är ingen nyhet direkt. Att fredag är vår deadline. Ändå sitter jag här med en klump i magen, självförtroendet någonstans nere vid fotknölarna och lipen i halsen. Varför i helvete lär man sig aldrig? Vad är det för brist i människans hjärna som gör att man alltid väntar in i sista sekunden, fastän man haft all tid i världen på sig för att planera och lägga upp arbetet så att det inte skulle bli just precis så? Då hade jag ju sluppit sitta här med den där otäcka stresskänslan som bara får mig att vilja fly hem till ungarna, gosa in mig i deras lena små magar och tänka på annat. Tågbanor till exempel. Eller Musses klubbhus. Eller kojbygge. Vad som helst utan deadline och som inte får självförtroendet att fara upp och ner som en boj på stormigt vatten.
