Någon kanske får för sig att LA-livet bara är manikyr med laptop i knäet varvat med luftiga promenader vid havet. Det ska inte stickas under stol med att det blir en hel del sådant också, men de där väldigt vardagliga vardagarna finns här precis som hemma. Även om de går i ett betydligt lugnare och tempo i den här staden. Inledde den här dagen med att fixa frukost och lunchlådor (varje dag dessa lunchlådor - ni kan ju föreställa er hur tråkigt det är och hur hjärnan går på högvarv när man vaknar på morgonen och inser att kylen är tom och fantasin stendöd. Ett kokt ägg var till lunch barn, blir det bra? Och en Oreo-kaka?) - innan Per tog med ungarna i bilen och lämnade av dem på skolan. Själv stegade jag från sängen, till frukostbordet och sen raka vägen till soffan där jag placerade mig raklång med Johanna på Skype och dator och microfoner och hela podd-köret i famnen. Dags att spela in nästa veckas Blankens Swanberg-avsnitt! Vi snackade politik och klickvägran och Hollywood-barn-namn (en liten i Rios nya klass som hon börjar i september heter Phoenix Ferrari - född superstar med det namnet!) - men mer om det i nästa avsnitt. Det brukar ta ett par timmar att spela in podden. Först snackar vi ihop oss om veckan som gått, sedan briefar vi varandra på ämnen vi tänkt ta upp och grovskissar på ett upplägg som ska låta någorlunda genomtänkt men samtidigt spontant och avslappnat. Sedan trycker vi på Rec och sätter igång. När vi var klara hände det grejer hörni! Då rasslade det till här på berget där jag bor och luften kändes actionspäckad. En av dagens stora händelser: Jag bytte från soffan till kontoret, och gick på vägen förbi köket och gjorde ett par knäckisar med mitt megasmarriga hemmagjorda flingsaltsmör - och så tog jag fram en flaska juice som jag också gjort själv och som stod och läskade på mig i kylen: apelsin, fänkål, ingefära, äpple och ananas. Mycket smarrigt. Här satt jag sedan några goda timmar. Förberedde lansering av våra fantastiskt snygga Blankens-pumps som vi släpper på torsdag - planerade inför resan till Italien och våra fabriker där som jag ska göra nästa vecka, planerade för kommande skosläpp och alla skor som släpps under våren 2015. Sedan hände nästa stora grej i mitt gravida och mycket matfokuserade liv. Det var dags för lunch. Och eftersom jag i perioder kan vara rent hopplöst stelbent i mina matval och jag nu fått ett fullkomligt och totalt återfall på brysselkål - blev det de senaste veckornas favorit. Igen. Brysselkål stekt i smör och honung. Denna gång till bacon. Toppat med fetaost och citronpeppar. Efter maten hade jag stora planer på att förflytta mig till sängen och lyssna på "50 shades of Grey" - äntligen blir det av. Har ljust köpt den som ljudbok. Åh! Lite eggande småporrig litteratur, tänker ni. Nja. Jag är betydligt tråkigare än så. Den här boken har löst många av mina sömnproblem den senaste veckan. Ge mig tio minuter med lurarna i öronen och jag sover som en stock. Andra går igång och spajsar till sexlivet och tar ut svängarna och gud vet vad av denna storsäljare utan jämförelse - men inte jag inte. Jag sover. Kul tjej. Jaja. Frälsningen finns ibland där man minst anar det. Nu blev det hur som helst ingen boklyssning som jag planerat, för det radade upp sig en jäkla massa jobbgrejer och mail att svara på och helt plötsligt var kl 3 och det var dags att åka och hämta barnen på skolan. Istället för att åka hem pep vi till min kompis Karin och hennes söner Harry och Caesar - denna barnkvartett som dessa två tillsammans med Bonnie och Rio utgör gillar varandra så himla mycket och leker väldigt uppslukat tillsammans. Först gick det vilt till i poolen någon timma, sedan lekte de visst spion ett tag. En stor fördel med att ha tillgång till pool varje dag är att barnen förstås fått lära sig att simma. Som små delfiner är de. Rio var bara lite drygt två när hon tog sina första (hundsim)-simtag och nu känner jag mig väldigt trygg med att ha dem runt och i vatten. De dyker ner till botten hoppar från kanten, gör volter och beter sig som om de vore födda med fenor och fjäll. Vem är den här lilla bollen undrar ni? Jo, det är familjens (inte min alltså, Karins) snart tre månader gamla Cavapoo-valp Mister Buster. Om jag klappar honom mer än han orkar med? Om jag hittar tusen anledningar att få lyfta upp honom (oj Buster, ett trappsteg, det orkar du nog inte kliva upp för. Vänta, jag lyfter dig!)? Ja. Är helt galen i den här hunden. Fullkomligt perfekt är han. Men nu. Åter till något ännu viktigare. Mat. För nu var det väl ändå ett tag sedan hon åt, tänker ni? Ja. Förutom kexchokladen jag mölade i mig på väg till dagis med resultatet stora bruna utsmälta chokladfläckar över hela klänningen så var det faktiskt ett tag sedan. Vi beställde mat med hemkörning (älskar hur många möjligheter till detta - bra och prisvärt bortalagat - mat i alla varianter det finns i den här stan). Per anslöt och vi åt middag ute i den härliga djungliga trädgården. Ruccolasallad med äpple, valnötter, avokado, tomat, majs och parmesan - och en bit grillad lax till det. Det var vad jag åt. Ja, jag bara antar att ni kände att ni måste veta. Nu. Klockan är halv tio och jag ska sova ge ljudboken en chans. Ses imorgon!
