Den 27 juni 2008 var jag så fruktansvärt nervös. Det var vår bröllopsdag och när det nu var dags att verkligen göra det blev jag plötsligt helt skräckslagen. Jag och Per hade bara känt varandra i tio månader och den där korta perioden hade varit så underbar och perfekt, när han friade till mig fem månader tidigare fanns det liksom inte en sekund av tvekan eller men-gud-vi-känner-ju-knappt-ens-varandra-känsla, jag visste att jag ville vara med honom jämt. Det kändes i hela kroppen. På ett sätt som jag aldrig upplevt med någon annan tidigare. Och mellan den där förlovningen och bröllopet hann vi bli med barn, oplanerat visserligen, men det var ändå samma grej där. Vi visste att det skulle bli bra. Men nu. När vi skulle gå nerför altargången i ett chapel i Las Vegas och säga ja till varandra hade jag plötsligt en jätteklump av oro i magen. Inte att jag inte ville. Det var mer en rädsla för att jinxa och sabba allt som var så bra. Att gapa efter för mycket att få bli gift med den här härliga killen också. Vi hade ju redan allt. Tänk om det blev fel nu? (Det var för övrigt exakt så jag kände nu inför Los Angeles-flytten. Skulle allt gå åt helvete nu när vi började rota runt i allt som var så bra? Förändring är ibland hemskt läskigt och hemskt härligt på samma gång) Hur som helst. Vi vigdes och jag som väl aldrig varit typen som haft stora drömmar om att gifta mig och vara gift upptäckte vilken himla tung, trygg och fin grej det är att vara en duo. Det kan man ju förstås vara som ogift också. Men för mig betydde ändå den där ringen något särskilt. Att bandet mellan oss liksom upplevdes som starkare. Obrytbar. Då kändes fem år framåt i tiden som en evighet, och det var fullkomligt omöjligt att föreställa sig vad framtiden skulle komma att innehålla. Skulle familjelivet bli skitjobbigt? Inte alls passa mig? Skulle jag och Per tappa bort varandra i allt det nya, eller skulle det bli något som förenade oss ännu mer? Igår firade vi vår femåriga bröllopsdag och jag är så fruktansvärt glad och tacksam för varenda jäkla dag som gått och som vi fått tillsammans. Det har utan någon som helst konkurrens varit de fem bästa åren i mitt liv och jag ser fram emot att få fortsätta trampa på framåt tillsammans med mannen jag fortfarande älskar så väldigt, väldigt mycket. Klart att det varit körigt bitvis, men jag är stolt över hur vi alltid strävat efter att förstå varandra i kriserna och tagit oss ut på andra sidan som ännu lite starkare och ännu närmre. Jag är glad över att få leva med en klok person som alltid vill förstå och förlåta, som jag kan prata med om allt och som jag skrattar med varje dag. Igår var vi ute och firade med drinkar The Standard och middag på Chateau Marmont. Och idag är vi väl kanske en aningens trötta. Precis som man ska vara när man firat sina fem år ordentligt! Jag hade på mig en svart klänning ur Elin Klings kollektion för Guess. Jag fick den i höstas men har faktiskt inte använt den tidigare, den kändes liksom som en stass man inte vill ha strumpbyxor under. Och i Los Angeles just nu behöver man inte strumpbyxor kan jag lova. Damn vad varmt det är just nu! Här är en annan bild på... eh klänningen? Från när vi på väg hem från krogen stannade till på nattöppna Home Depot och något överklädda handlade lim, glödlampor och en hel del andra rätt ogenomtänkta men för stunden helrätt inköp.
