Maria gästbloggar idag och hon skriver om vikten av att sluta fega och börja våga fråga. [caption id="attachment_6392" align="aligncenter" width="720" caption="Maria med söta lilla Alfred i famnen."] [/caption] "Min lille kille på 2 år har en medfödd hjärnskada och har pga av det en utvecklingsstörning. Han är väldigt sen i sin utveckling och kan vid 2 års ålder sitta själv men han kan inte stå, krypa eller gå! När vi för några veckor sedan satt på muren till vårt hus och åt glass kom grannflickorna som är 5 år förbi! Dom brukar komma och prata och leka lite med min son och dom är sådär underbart frågvisa som barn är :-) Den ena av dom undrade varför inte Alfred kan gå och varför han har en speciell stol? Jag försökte förklara att han har en hjärnskada, men då undrade hon vad det var för något! Jag gjorde mitt bästa med den förklaringen, och till slut sa hon: - Så man kan säga att hans hjärna är trasig? ..så right on liksom! :-) Det är så befriande med raka och okomplicerade frågor, och just det är barn specialister på! Vi vuxna krånglar gärna till det och ska linda in allt så förbannat för att inte såra någon, men jag har, efter ett förlorat barn och ett barn med hjärnskada, upptäckt att jag uppskattar när människor är nyfikna och har frågor om det som hänt mig! Så en uppmaning till er alla därute: När ni inte vet vad ni ska säga till någon som har en jobbig situation: Fråga!!! Ha en skön dag!" [caption id="attachment_6394" align="aligncenter" width="550" caption="Alfred i sin specialstol."] [/caption] [caption id="attachment_6396" align="aligncenter" width="720" caption="Alfred hos sin brorsa Emil."] [/caption]
