Visst är det märkligt hur man ibland chockar sig själv med att plötsligt börja bete sig jättemärkligt. Förstår ni hur jag menar? I kassan på ICA när man ska betala och out of the blue liksom (typ för att kassakillen som sitter där är 21 och småsnygg) mummelpratar kufiskt och samtidigt blir knallröd i nyllet för att man känner sig generad för... ja vadå? Ja. Det där var ju bara ett exempel. Jag är i liknande situationer dagligen, när jag plötsligt liksom inte har kontroll över mig själv eller vad jag säger. Som att en liten jävuls-ande tar överhanden och börjar säga saker som jag själv inte ens vet var de kommer ifrån. Jag står liksom bara bredvid och förvånas över alla märkligheter som kommer ur min mun. Men oftast är det inte så farligt. Det är nog mest bara jag som tänker på det där. Fast ett tillfälle som jag tänker på ofta är när jag träffade senaste numret av mamas omslagstjej, min blogg-granne Olga , på Idol-finalen i höstas. Det var hon som haffade tag i mig när jag gick förbi, bara för att hälsa, vi jobbar ju liksom ändå under samma tak så att säga. Jag kände först inte igen henne, men när hon sa att hon hette Olga visste jag förstås direkt vem det var. Har liksom bara sett henne i träningskläder på bild innan. Hur som helst blev jag helt paff när jag vände mig om och kollade upp på henne, för hon var så jävla ap-skit-snygg och dessutom jäkligt lång. Och det var också vad jag sa. Inte att hon var snygg tyvärr. Utan att hon var lång. Inget "hej". "Inget nej-men-vad-kul-att-träffa-dig!", bara "Men guuuuuuuuuuuuuuuuu vad LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG du ääää!". Min jättelånga kompis Nina har lärt mig så är det att är det en sak man inte ska säga till långa tjejer så är det just det. Det får dem att känna sig som freaks (fastän de ju så klart bara är supervackra i all sin ståtlighet). Det är oartigt. Det är inte passande beteende helt enkelt. Och allt det här kom jag på just efter att jag undsluppit mig den där kommentaren. Och i något slags patetiskt försök att släta över det hela började jag seriebabbla om... träning. Min egen träning. Kände plötsligt ett väldigt starkt behov av att berätta att jag faktiskt också tränade. Minsann gjorde jag det. Så det så. Mycket oklart vad min poäng eller plan med detta var. Hon var bara så fantastiskt perfekt hela hon och jag fick i all min svamlighet något slags mindervärdeskomplex och kände väl att jag ville att hon skulle tycka att jag var också var duktig. Ja herregud. Det var två minuter av total okontroll över min egen mun. Den skenade. Och kroppen fick också panik; jag trampade omkring. Kliade mig på armarna och i håret. Såg ut som en tjackpundare. Det är väl bara sekunder innan hon börjar fradga också, tänkte väl Olga.
