Jag försöker verkligen att inte fucka upp mina barn för mycket. Prioriterar att vara ärlig med mina egna brister, stå för mina misstag och vara helt uppriktig i allt jag säger till dem. Jag tänker att på det viset kan de ju iallafall förstå mig när de blir äldre, även om de inte håller med när de sitter där hos psykologen och ältar sina uppväxtår. Men det här med att flytta dem från den barndom de hittills känner till, över halva jordklotet till Sverige som är bekant men inte det hemma de är vana vid, det var inte ett lätt beslut, med tankar på den där framtida psykolog-soffan i bakhuvudet.... Så hur tar barnen det här med flytten? Vi har varit väldigt öppna och ärliga med de här tankarna på att flytta hem hela tiden. Först när vi mest var lite löst resonerande, men när vi för några månader sedan börja känna att det skulle bli allvar tog vi upp det lite mer på riktigt. Tjejerna hade gjort klart tidigt att de inte ville ha några överraskningar, utan om vi någon gång skulle flytta till Sverige ville de veta och få tid att förbereda sig. Den önskningen har vi hedrat, även om det bitvis varit svårt och frustrerande för dem eftersom vi under väldigt lång tid haft svårt att svara på frågor som När? Var? Hur? En av tjejerna har velat prata väldigt mycket om flytten, haft frågor och undringar och landat i att hon tycker det känns sorgligt att lämna sina kompisar, men över lag spännande och som ett nytt kul äventyr. Den andra tjejen har det lite jobbigare. Hon är väldigt nära två tjejkompisar och är väl inte superförtjust i förändringar. Hon har inte velat prata om flytten alls; och vi har sagt att det behöver hon inte göra, utan vi tar det när hon är redo. Och det är hon då och då, och då pratar vi. När hon känner för det och är på rätt humör. Men inte heller här har det varit särskilt dramatiskt faktiskt. Än. Hon älskar inte tanken på att flytta. Men älskar tanken på att bo närmre sina kusiner. Och på att ha skolmatsal. Och är ändå rätt nyfiken på Sverige. Lill-Plutten kan inte riktigt relatera till flytten än. Han älskar sin pre-school men han älskar sin morfar ännu mer, och tanken på att bo närmre honom räcker för att han ska tycka att det här med att bo i Sverige låter som den bästa idén någonsin. Men! Detta är ju nu. Kanske allt ändras när det närmar sig och börjar bli verklighet. När vi flyttar ut ur huset och det är dags att säga hejdå. Vill ändå tro att det hjälper att det faktum att vi förutom flyttar och ett evigt farande kors och tvärs är en stabil familj. Vi bråkar sällan och barnen har aldrig anledning att tvivla på att de är älskade och sedda. Den tanken stärker mig i de stunder när jag oroar mig över hur det här ska gå? Tänk om barnen avskyr att bo i Sverige? Trust in luck, som en snubbe jag träffade vid en fontän i Istanbul sade till mig en gång. Det tar jag med mig när livet vänder och vrider! Trust in luck!
