Nu är det måhända det där stökiga gravidmonstret som talar här, men so be it, hon måste också få ges i lite plats i tider som denna kan jag tycka. Jag måste bara få lufta en liten liten detalj som gnetat omkring i mig de senaste dagarna. Alldeles nyligen skrev jag en superkort kommentar kring födelse och förlossning. Eftersom det är något jag tänker en hel del på när det om ett tag är dags att för mig att göra det igen vad det verkar. Jag berättade i ett par meningar om att jag sett en dokumentär som handlade om det som kallas "natural birth" här i USA - att föda barn vaginalt och utan epidural. Jag har fött två barn. Första gången hade jag en jäkla otur med epiduralen och det hela blev en lång och plågsam process där jag först bara var bedövad i halva sidan av kroppen, vilket ledde till att jag fick en väldig massa mer epidural vilket till slut ledde till att jag ramlade ihop på förlossningsgolvet, kopplades ihop med ungefär en miljon sladdar och apparater, och bebisen hjärtljud började skena och mina krystvärkar försvann för att aldrig komma tillbaka. Bebisen fick slitas ut med rasande fart med hjälp av sugklocka. Var det en bedrövlig upplevelse? ABSOLUT INTE! Jag fick ju min friska bebis och överlevde utan större skador. När Rio föddes var jag laddad för epidural igen, men jäklarns vilken fart hon hade, någon bedövning hanns till min stora panik inte med men på bara ett par timmar var hon ute och trots obeskrivlig jävla smärta var jag i allafall vaken både fysiskt och mentalt den här gången och fick liksom vara med, mentalt, på ett annat sätt när det hände så att säga. Jag var livrädd för att föda barn båda gångerna. Jag är ganska rädd den här gången med. Det är klart att jag hoppas den tredje gången blir mer som den andra än den första, men det jag hoppas hoppas allra mest på är väl egentligen bara att jag får en bebis som är frisk och hel och att vi båda klarar oss bra genom processen när han ska ut. Det är väl egentligen det enda som spelar någon roll. Har verkligen aldrig på ett endaste sätt fattat dem som känner prestige i det där med att föda barn. Eller prestige kring amning för den delen. Men för mig var det en rätt spännande tanke det här med att kanske försöka ha inställningen att det här med att föda barn är något jag kommer klara istället för att vara livrädd för det? Jag blev liksom inspirerad efter att ha sett den där dokumentären ("The Business of beging born" - en dokumentär som på massor av olika sätt har sina brister, men som ändå fick mig att delvis fundera i lite nya banor). När dock ämnet kom på tal så hördes snabbt ett par uppretade röster från olika håll som kände sig upprörda över hur jag "dömde" andras sätt att föda barn. Och det är här det där skavet i mig kommer in i bilden. För ibland känns det som luften och ytan att andas och röra sig fritt på här och så fort det handlar om skriven text bara blir mindre och mindre. Som att jag är i en tank med bara en centimeter syre uppe vid ytan där man kan dyka upp och röra sig fritt. Det går liksom inte längre att skriva om någonting som inte är hundra procent PK eller hundra procent i linje med vad allmänheten känner eller accepterar. Det går inte att lyfta en fråga eller ett resonemang längre utan att själv genast bli dömd långt bortom det som i själva verket sagts. Det går liksom inte att ställa öppna frågor eller bjuda in kring resonemang runt en ny tanke för det drar så sjukt lätt iväg mot platser som jag inte alls känner igen mig i. Genom alla snart tio år jag bloggat känns det som att bara går mer och mer åt det här hållet. Man håller sig borta från att tycka över huvudtaget eftersom debatten så snabbt går från att röra sig kring ämnet till att handla om mina brister som person. I min värld kan jag helt enkelt inte greppa hur ett par rader om hur jag hoppas (men kanske inte har några direkta verkliga förhoppningar, förutom att göra vad jag kan för att försöka lägga en mental grund som handlar om självförtroende och lugn) att min tredje förlossning blir mer som den andra än den första - kan leda till att någon som fött på annat sätt känner sig dömd eller kränkt? Det finns väl ingenstans i detta någon som helst bedömning i hur andra vill eller har fått göra? Eller? Jag måste väl få känna något utan att man för den saken förutsätter att jag dömer alla som känner annorlunda? Åsikter får man förstås ha om man vill, det är som vanligt inte det det handlar om. Men man kanske behöver läsa det som verkligen skrivits ett par gånger innan man drar på för stora växlar. För vilken skribent orkar annars ta upp en endaste sak bortom cup cakes och myspys i ett klimat där ord så lättvindigt vantolkas och det slutar med att textförfattaren står där mellan valet att sluta skriva helt, eller bli en sådan där iskall gås-skribent som stänger av helt och väljer att inte bry sig om vad andra tycker om en alls?
