I väntrummet utanför det mycket lustiga ryska läkarkontoret där vi tidigare idag var för att vaccinera oss allihop. Den lilla händelsen kastade mig tillbaka till en eftermiddag när jag var mycket nybliven trebarnsmamma och för ett kort tag var rätt säker på att detta med tre barn var det mest idiotiska jag gett mig inpå och panikkänslor av typen "jag kommer aldrig klara detta - HJÄLP! - är det okej om jag typ bara, drar nån annanstans ett tag". Det var några dagar in i januari och Remy var cirka tre veckor gammal. Tjejerna hade fått papper från skolan om att nu måste vi verkligen se till att skaffa alla nödvändiga vaccinationer di-jävla-rekt annars var vi inte välkomna tillbaka. Vaccinationstid hos läkaren bokades och jag gav mig dit med alla tre. Precis som alla andra barn har Bonnie och Rio fått sprutor förut. Och det har aldrig varit några problem. Inte minsta lilla faktiskt. Så falskeligen invaggad i trygghet kände jag på mig att det här skulle gå toppen. Men i det lilla läkarrummet hände plötsligt det oväntade. Någon av dem, kanske den äldsta, tvärnitade. Alltså, totalstannade. Det fanns inte en muta i hela världen som kunde få henne på andra tankar. Inte ett enda hot heller för den delen. Vaccinera sig skulle hon i all fall inte göra. Sprutor av alla slag kunde dra åt helvete. Och ju mer jag lirkade med henne, desto omöjligare blev hon. Till slut satte hon igång att GALLSKRIKA. Alltså. GALLSKRIKA. I panik. Hon vevade upp sig så till den milda grad att det typ inte gick att få kontakt med henne. Och vad tror ni händer med lillasyster då? Ja inte tar hon rollen som den mer sansade i barnaskaran i alla fall, nej hon hoppade på tåget också och blev om möjligt ännu mer hysterisk. Brorsan då? Hur skötte han sig i en sådan här situation? Jo då. Han snappade upp stämningen och bestämde sig för att bli årets nervvrak han med. Så nu satt jag med tre fullkomligt galna ungar i ett fem kvadratmeter stort rum, tillsammans med en indisk läkare som stressat stampade med foten och ivrigt gluttande på sin klocka och mot väntrummet där det började bli tjockt med folk som väntade på sin tur. Och nånstans fattar man ju att det kan vara värt att försöka vinna fajten, för det kommer inte precis bli lättare nästa gång annars (samt det här med att de inte var välkomna tillbaka till skolan då...) så jag lirkade som det aldrig lirkats förr. Var så kreativ i mitt föräldraskap (läs mutande/hotande) att jag förvånades själv. Och efter typ en timma gick Bonnie äntligen med på att bara få det gjort. Och när Bonnie gjort det kunde väl Rio också, även om hon för syns skull vrålade sig igenom hela förloppet. Remy låg någonstans och gallskrek för sig själv också och jag tror säkert att ni förstår att mitt inre i allt detta - som nyförlöst och med överlag fladdriga nerver och hormoner i omlopp - hade aningens svårt att se fördelarna i den här iden vi haft om att skaffa tre barn. När sprutan väl var tagen och vi gick ut från mottagningen, kom plötsligt en "galen man" (har tyvärr inte så mycket mer info på honom, allt gick så snabbt) rusandes mot Bonnie i full karriär och hojtade ohörbara saker om barn som han tydligen hatade. Vi fick fly tillbaka in mot läkarmottagningen och blocka dörren för att klara oss undan. Detta gjorde förstås inte våra redan fransiga nerver stabilare - nu grät vi allihop och fick åka och trösta oss med cupcakes till middag för att bli någorlunda normala igen. Så där ungefär började trebarnslivet. Men med en sådan start kan ju väldigt mycket bli bättre om man säger så. Och det kan man utan att överdriva säga att det blivit.
