Någon sa, en svensk, att det bästa med att bo i LA är att man gör så mycket saker hela tiden. Upptäcker. Ser sig omkring. Är utomhus. Och det stämmer verkligen. För trots att vi bor mitt i smeten i en av världens mesta metropoler spenderar vi större tiden av dagarna utomhus. Och eftersom Los Angeles är så speciellt i sin geografi var det en tre minuter lång bilresa från barnens preschool upp, upp, upp för backarna i Beachwood så hamnade vi på ett berg med fantastisk utsikt över staden, skylten och ett stall där jag till min stora glädje upptäckte att man kunde få rida på tur i det här vackra vilda västern-landskapet. Och när det här mysiga lilla äventyret var över sparkade kaoset loss när vi åkte till mataffären och alla små var hungriga. Sedan kissnödiga, i omgångar. Efter det bajsnödiga en efter en. Till slut trashade de hela jävla affären med såna där minikundvagnar för barn. Och ingen lyssnade fastän jag skrek i panik. Överlevde endast tack vare min kollega Linda som är här och hälsar på några dagar och hjälper mig att få ordning på nya bloggen (och barnen. Tydligen). Upp och ner. Hela tiden, upp och ner. Är det kanske därför man är så sjukt trött på kvällarna, trots att man egentligen ju sover rätt bra och mycket oftast? De här anspänningarna och stressen som är så förenad med att vara ensam med två vilda brudar på två (snart tre) och fyra (snart fem)?
