Det har övats, dansats och sjungits Beatles-låtar, tränats i veckor. Barnen har varit så taggade för showen som gick av stapeln på en stor scen inför en jättepublik (föräldrarna) idag. Både lärare och rektor har särskilt lovordat Rios känsla för dans. Hon är en jäkel på att dansa helt enkelt. Hittar på nya coola moves och rör sig takt. Det ser liksom coolt ut, som att hon bara gör det och liksom kan, när hon dansar. Det har till och med snackats om en yotube-film som skulle spelas in, ett litet reklamklipp för skolan, där Rio (med flera) skulle vara dansrepresentant och liksom visa "se vad vad kul vi har! Danslektioner och allt. Barnen älskar det! Titta bara på lilla Rio." Lärarna var helt till sig inför showen och det här att Rio skulle släppa loss på scenen. "HA!" Tänkte jag. För jag känner min lilla unge och vet att hon gärna dansar, showar, pratar, kramas, gullar, myser, klättrar, busar, jävlas och gör precis ALLT - så länge det är på hennes eget initiativ. Men säg till Rio att göra något av ovanstånde och det händer helt enkelt inte. Tre förväntansfulla, leende och uppmuntrande fröknar som med snälla och peppande röster försöker få Rio att dansa inför en lika förväntansfull publik är kanske det bästa knepet att ta till om man vill vara säker på att inte ett endaste litet steg kommer tas. Och mycket riktigt. Jag var alltså inte i närheten av förvånad (men det var fröknarna!) när en liten unge istället för att göra sin fina koreografi truligt satte sig ner bakom sina klasskompisar och stirrade ut i tomma intet. Min lilla Ferdinand. Som alltid prompt måste göra exakt som hon har lust och inget annat. Storasyster däremot, som drömmer om ett liv i rampljuset, såg ut att trivas så bra som en människa över huvudtaget kan trivas när det var hennes tur att kliva upp på scenen med sin klass. För övrigt: Det här med att titta på ett hundratal barn som i olika grupper sjungskriker och krumbuktdansar - det är så fruktansvärt roligt (det där med att de bryr sig så väldigt inte alls om hur andra gör eller uppfattar dem, de liksom bara kööööööör) och så vansinnigt fint och alldeles lipnära på samma gång.
