Alltså hundar. Borde inte evolutionen och förtamandet av dem gjort dem mer finkänsliga vid det här laget? Varför kan de inte bara lära sig att hålla sin nos i styr? Vi övernattade hemma hos svärfar som jag träffat sammanlagt totalt kanske... fem gånger. De har en hund. En enorm svart Labrador. Väldigt snäll och rar. Men. Man står och småpratar med svärfar, med en välkomstsdrink i nypan och på sitt artigaste och mest väluppfostrade humör. Månar lite om svärfars gillande. Det är då hundrackarn smyger sig på bakifrån och plötsligt och ogenerat kör upp sin blöta nos under min kjol och liksom börjar böka runt där under. Kraftfullt. Jag vågar inte fundera över varför han väljer just mig och exakt vad det är han letar efter. Jag fortsätter istället lyssna intresserat på svärfars berättelse och gör mitt bästa för att låtsas som ingenting. För vad skulle man annars göra? Att säga; "Du, Kenneth, ursäkta mig ett ögonblick men jag har en hund i muffen", känns inte som ett alternativ. Istället skruvar man på sig och försöker så diskret som möjligt och med mesta möjliga värdighet bevarad vifta bort den lyckliga 60-kilosbesten från kjolområdet. Det går förstås bara halvbra. Känner ni igen er eller är det bara jag som bli molested (för det är ju inte första gången det händer) så fort jag träffar en jycke?
