Nej, USA har verkligen inte en perfekt historia och dåtid - ändå var det så mycket som slog an i mig när jag läste den här texten. Vi hade en utbytesstudent hemma när jag var liten, Lorna Lee Ross hette hon. Hade långt blont hår, jeans med hög midja och solkysst hy. Hon kom från Kalifornien. Helt otroligt slumpmässigt så växte hon upp på en gata bara några kvarter från den gatan i Studio City-området där vi sedan köpte hus och bodde i flera år. Hon var hur som helst verklighetens den amerikanska drömmen. Rejäl och trevlig. Reko och kul. Som jag minns henne. Kanske var det hon som lade någon slags grund i min bild av USA när jag växte upp? Har aldrig egentligen drömt om att bo där, men just detta Lorna Lee Rossiga- det filmiska, smarta, roliga, de höga skratten och generösa livsnjutarinställningen till livet som amerikaner har - de bitarna har ju varit omöjliga att inte inspireras av. Längta till. När vi flyttade till Kalifornien var Obama president. Det var förstås inte problemfritt då heller, men ändå på en helt annan nivå än det vi ser nu. Till och med mina amerikanska kompisar, helylleamerikaner, grannar i vårt gamla kvarter, verkar se på sitt land med stum förvåning och sorg just nu. Över allt som händer och beskrivs så målande här ovan. Det gör faktiskt lite ont i hjärtat att USA som var vårt hem i så många år, som är mina barns barndom, genomgår en sådan livskris just nu. Och valet. Det vågar jag knappt ens tänka på. Kaoset kommer väl eskalera hur det än blir? Så länge Trump är med i bilden verkar det oundvikligt. Men det kommer ju ordna sig till slut förstås. Saker har ju en tendens att göra det. Och folk är ju oftast rätt bra i grunden, det verkar bara så svårt att se och hitta det i den hetsiga polarisering som råder. Tycker det är jobbigt faktiskt. Sorgligt! Som ett ex där relationen är lite oklar och känslorna spretiga och svåra att tyda.
