Det här med att försöka jobba och ha Bonnie med sig går - kan jag konstatera nu efter ett par veckor -hyfsat. Lillan sköter sig ofta oklanderligt även om hon har lite svårt att acceptera att hon måste dela min uppmärksamhet med en massa andra människor. Då blir det ibland lite gnälligt. Och jag kan känna mig splittrad när jag å ena sidan försöker hålla Bonnie nöjd, å andra sidan är mån om att göra ett bra jobb. Uppfatta allt som sägs om vi till exempel sitter i ett möte eller så. Engagera mig och tycka till på rätt ställen, och inte missa nåt, om vi håller på med en plåtning. Men fick Bonnie bestämma skulle jag nog inte ägna mig åt något annat än att vara hennes lilla betjänt hela dagarna. Bästa tricket är helt enkelt att engagera henne i jobbet på olika vis. Låta henne sortera halsband i olika högar. Bära runt på påsar med kläder som ska plåtas. Kladda med penna på något viktigt mötespapper. Och jäklar vad tjurig hon skulle vara om hon visste hur jag håller på med annat än att sitta och hålla henne i handen när hon sover sin lilla lunchlur. Så fort hon fällt ihop sina små ögonlock går min startklocka och jag håller maratonspeed när jag svarar på mail, bokar in och klarar av obarnvänliga möten, ringer telefonsamtal, bloggar, äter och gör allt annat som inte går att göra när hon är vaken. Jag gissar att ni är många som känner igen er? Den där lilla tuppluren - herregud vad mycket man ska hinna med på den stunden! Men nu är det bara en månad kvar tills Bonnie, något försenad, får börja på dagis! Phju!
