Det kan ju vara läskigt att ta nya steg i livet, det vet vi ju alla, och kanske särskilt när man är liten och ska börja på en helt nya skola, med nya människor och rutiner - i ett land som inte riktigt är hemma och där språket inte är ens förstaspråk. Därför är jag så stolt att det nästan gör mig tårögd att tänka på, över Bonnie och Rio som gjort allt detta, och varit både modiga, nyfikna och Kavata. Precis som alla vi föräldrar är över våra barn när de tar små kliv i livet och vågar ge nya och kanske lite läskiga saker en chans. Ibland kan vi vuxna ha en så tråkig grundinställning till förändringar: skepsis, misstänksamhet, gnällighet, rädsla. Vi borde inspireras lite av barnen; se det som är positivt och liksom låta oss uppslukas av det. En annan sak: hur häftigt är det inte att ha en unge som börjat "riktiga" skolan? Vad mycket de lär sig! Och vad mycket hon lär mig. Idag har jag till exempel fått veta att giraffer har svarta tungor, tänka sig.
