... fick jag det här mailet härom dagen: Hej Cecilia! Jag älskar din blogg. Den är smart, välskriven, rolig, lättsam ibland och allvarlig då och då. Dessutom är du svinsnygg och verkar ha en ljuvlig liten familj. All kärlek till dig. Sedan näthatsdebatten återigen blev en het potatis förra veckan i och med Uppdrag gransknings program på ämnet, har gullemailen snudd på brakat in. Och vet ni, nog för att jag tycker att det är sjukt viktigt att lyfta fram näthatet/döda det/börja se allvaret i det - så vill jag passa på att påminna om all den fina nätkärlek som finns och alltid funnits. Ni har hjälpt mig med goda råd när jag bett om det, stöttat när jag varit hängig, ni berömmer och skämmer bort med komplimanger. Ni skrattar åt mina skämt och (och det här kan jag på ett sätt tycka är så stort att det ibland ger mig total skrivkramp) ni intresserar er för mitt liv och låter dessutom mig inspirera er! Ni är världens bästa och finaste låtsaskompisar (eller ja, på låtsas är ni verkligen inte, men jag vet inte hur vi ska beskriva vår relation riktigt eftersom vi ju inte känner varandra egentligen) och jag uppskattar att ni läser och finns där ute. Era röster i form av kommentarer eller stigande läsarstatistik (inte lika upphetsande som kommentarer iofs, men ändå. Jag är själv inte bloggkommenterare direkt så jag har full förståelse för om man inte pallar att vara aktiv i kommentarsfältet. Även om jag älskar när ni är det!) är mitt knark. Jag klarar mig knappt en dag utan er! Så. Nätkärlek tillbaka till er alla i mängder!
