Hörni - jag skulle verkligen behöva lite goda råd nu, från föräldrar till en annan, för det som håller på hos oss på nätterna nu håller på att driva mig till VANSINNE! Så här. Huset vi hyr är stort och fint, men ganska opraktiskt för en småbarnsfamilj. Barnens sovrum ligger på ett annat våningsplan än mitt och Per rum. I början gick det bra, men sedan kom Bonnie på att hon absolut inte vågade sova där själv och att det var alldeles för mörkt och långt att gå till oss när hon vaknade på natten. Rio har - fram till nu - alltid sovit som en stock i sin egen säng utan att vakna. För inte behöva kuta runt i huset hela nätterna och hämta upp gallskrikande och vettskrämda ungar från ett annat våningsplan, flyttade vi in två mindre sängar till vårt sovrum (vårt sovrum är STORT så det är fortfarande gott om plats) - så där sover de nu. Prydligt och fint i varsin säng bredvid varandra och alldeles nära oss. De kunde ju vara nöjda med det, tycker man, de där som ser så kaxiga ut på bilden här ovan men som som är sådana mammagrisar på nätterna att jag är fullkomligt slut varje morgon när jag vaknar. Men nöjda, det är de inte! Istället kommer de till mig (ja, mig, inte Per) vid tvårycket nånstans. Först den ena. Och precis när man äntligen somnat till igen, ja då kommer den andra. Och efter att ha bråkat, tjutit och gormat ett tag, eftersom de fått för sig att yttersta platsen på min sida av sängen är den bästa och det därför alltid blir fullt krig om vem som ska få ligga där, är det dags att försöka somna igen. Vilket i mitt fall (övriga familjen sover förstås som söta små stockar) tar ett tag, eftersom jag har två människor som ligger som blodiglar på mig. De suger sig fast. Håller i. Lindar in sig. Drar och nyper i mitt skinn i sömnen. En unge är väl en sak, men nu när BÅDA plötsligt invaderar min halva av sängen. Bah! Jag får klaustrofobi, är så varm att det känns som att jag ska börja brinna och i all denna kärleksomslutning blir jag ändå rosenrasande inombords, för just där och då vill jag bara ha lite egen space och så vill jag SOVA!!!!!!! Nu undrar jag: HUR får jag ungarna att stanna i sina egna sängar? Jag knatade själv över till mammans säng tills jag var pinsamt gammal, så jag har full förståelse för det behovet. Men ändå. Jag vill SOVA! Jag vill inte hålla på och trassla och bära ungar fram och tillbaka mellan min säng och deras hela nätterna (för gör jag det flyger de som en sådan där tennisboll med snöre i, lika snabbt tillbaka till vår säng igen. Arga och upprörda för att jag kickat ut dem dessutom). Jag vill inte. Eller är det helt enkelt så här det är i perioder? Acceptans är kanske den enda lösningen?
