1. Jag har fått frågor både i kommentarsfältet och på mail angående simpuffarna Bonnie hade om armarna under Egypten-resan. Det var Alice som lånat ut sina, och här berättar Karin var de kommer ifrån. Väldigt fiffiga små doningar det där. 2. I kommentarsfältet i mitt förra inlägg läser jag ... "Fast jag tycker också att det börjar se anorektiskt ut, inte snyggt!" och ... "Men nu tycker jag att det börjar kännas olustigt att se dina bilder, du börjar ligga på gränsen till för smal. Det verkar som du är naturligt smal men del finns väl en gräns där också." Jag har bloggat i fyra år och har under denna tid hört det mesta från mer eller mindre ouppfostrade läsare. Jag har blivit luttrad. Viktfrågan har dykt upp då och då. Någon gång om året är det alltid någon som börjar hojta om anorexia. Det här gäller inte bara mig, utan även andra bloggare, min syster Elin till exempel. Och jag har tänkt på det där. Är det inte oerhört fräckt att säga att någon ser sjuk ut? Sjuk och ful. Jag undrar om "mymlan" och "Nina" skulle dra sig för att vräka "Du ser inte frisk ut. Är det cancer" i en medmänniskas ansikte? Skulle inte det vara oerhört plumpt? Och är det inte lika plumpt att gasta om att någon ser anorektisk ut? Offentlig bloggare eller ej? Anorexia är en dödlig, fasansfull, lömsk och förkrossande sjukdom. Och spekulationer kring detta mycket allvarliga personliga helvete är inget man bör haspla ur sig i förbifarten. Jag är normalsmal. Har aldrig haft anorexia, men är fullkomligt livrädd att detta någon gång skulle drabba mina barn. Har vägt 58 kilo sen jag gick i åttan typ (med undantag för graviditeten förstås) och gör det idag också. Det är inget konstigt med min vikt. Och jag är inget hälso- eller träningsfreak. Jag bara är 58 kilo människa helt enkelt. Mig rör såna här kommentarer inte i ryggen. Jag är som sagt luttrad. Men mymlan, nina och likasinnade- tänk er för innan ni säger något sånt här till någon annan i framtiden är ni snälla.
