Generellt tror jag att jag är rätt positivt lagd. Klart man kan vara cynisk ibland, men över lag ser jag ingen större mening med att vara annat än glad och tacksam för allt det man har som faktiskt är så himla bra. Men. Samtidigt är jag expert på att måla fan på väggen. Eller. Så här. Om någonting; till exempel en lång bilresa med ett litet barn, potentiellt skulle kunna bli en jobbig, påfrestande eller krävande upplevelse, så funkar min hjärna så att den långt innan det är dags målar upp värsta tänkbara scenario. Jag ojar mig, stressar och kinkar kring hur bökigt allt kommer bli, oftast har jag vett att hålla det mesta inombords dock. Och sen när det väl är dags är det aldrig så jobbigt som i mina värsta fantasier, och då känns resan plötsligt som en promenad i parken i jämförelse. Och om det mot förmodan skulle bli exakt så där jobbigt som jag tänkt, så brukar det ändå gå rätt bra för då är jag ju liksom gått igenom och förberett mig på allt det där. Per, som är otroligt optimistiskt lagd, har svårt att förstå det här sättet att tänka, men för mig är det toppen. Man blir liksom aldrig tagen på sängen. Lite så här var alltså mitt upplägg innan Rios ankomst. Jag såg framför mig månader av noll sömn, ett evigt skrikande och en Bonnie i totalt kaos-tillstånd. Inte så att jag trodde att det skulle bli så, snarare var jag inställd på att det med mycket stor sannolikhet skulle kunna bli så. Och därför har de här första snart två månaderna som en familj med två små barn tuffat på så oerhört mycket smidigare än jag vågat hoppas. Visst. Det är sjukt mycket att hålla ordning på och hade man dåligt med tid innan är den just nu nere på minus. Man är obegripligt trött ibland och humöret och känslotillståndet (mitt alltså) guppar som en liten eka i en storm på Atlanten. Bonnie har tagit det här med att få en lillasyster helt otroligt bra. Jag är så stolt över hennes givmildhet och hennes sätt att direkt släppa in lillasyster i hjärtat. Per är som vanligt lugn som en filbunke. Och Rio verkar ha ärvt pappas temperament. Den enda som krisat något är väl som sagt jag. Och det är väl som det ska gissar jag. För det är en jäkla resa att först vara gravid och sen få ett barn. Med Bonnie minns jag det som att det tog flera, flera månader innan jag började landa i något slags normaltillstånd igen. Kanske blir det så den här gången också. I alla fall känns det som att jag för varje dag som går mer och mer närmar det där lugnet inombords som jag inte sett röken av sedan jag blev höggravid. Bara att hålla i tills man är där med andra ord.
