Jag har alltid varit, som jag brukar beskriva det - träningsskygg. Men. Jag avskyr å andra sidan att inte känna mig stark. Det är livsviktigt för att jag ska må bra. Att jag känner mig stark. Fysiskt. Jag kan inte beskriva känslan närmre än så, tyvärr. Detta anti-träning-men-vill-ändå-känna-sig-tränad-dilemma har genom åren löst sig ganska smidigt; jag har en bussig kropp som är i hyfsad form i grunden (och med hyfsad menar jag här alltså helt okej för att inte träna om ni hajar). Och så har jag joggat sporadiskt. Tränat litegrann i perioder. Och är duktig på att promenera snabbt som katten när jag är ute och går, att ta trapporna i stället för hissen och sånt. Dessutom äter jag rätt bra. Inte enligt någon diet eller så. Normal mat, men jag chipsfrossar sällan och dricker i stort sett aldrig läsk. Såna måsaker. Försöker att stå emot sötsugen så gott det går. Asch. Jag är en rätt vanlig typ helt enkelt. Inga konstigheter. Men. Efter barn nummer ett började jag plötsligt får satans ont i rygg och axlar. Spänningar som gav mig gräslig huvudvärk. Efter barn nummer två har huvudvärken och spänningarna i bland varit snudd på outhärdliga. Dessutom. Jag kände mig inte stark. Alls. Kroppen har varit som en mjuk såspåse och jag har liksom inte haft någon... kraft i musklerna om ni hajar vad jag menar. Precis så jag avskyr att känna. Så. Efter en rätt misslyckad löparsommar (fotskada efter Göteborgs-varvet) skaffade jag träningskort för ett par månader sedan , och har sedan dess faktiskt tränat regelbundet. Jag. Den tränings-skygga. Har hängt på gym. Mycket ska man höra osv. Fördelen med detta har varit 1) Värken är borta. Puts väck! 2) Jag har börjat få muskler 3) Tålamod. Vad SKÖNT det är att rusa av sig och bli alldeles endorfinhög, hänga en stund med bara sig själv och sina tankar, och sen komma hem och vara en morsa på jävligt bra humör. Men. Eftersom jag (och alla andra arbetande småbarnsföräldrar förstås) har extremt lite tid över för träning, så vill jag ju gärna maxa den fjuttiga tid som jag hinner spendera på gymmet. Men det vet jag helt enkelt inte hur man gör, jag är ju som sagt rätt oerfaren. Och det är här Cai Owain kommer in i bilden. Killen som min homie Andreas Lundstedt tränar med och bara älskar. Som är sjukt engagerad i sina klienter och kan allt om kost och om just hur man maximerar sin träning för att snabbt kunna nå sina egna specifika mål. Åh vad bra! Min andra homie, Karin är lite (okej mycket) mer träningserfaren än jag - men vi sitter ändå i samma båt. Två barn på kort tid och nu är vi jäkligt taggade på att ta det här vidare. Varför inte liksom bara köra på och liksom satsa på att komma i sitt livs form? Vi tycker båda att det är en härlig utmaning, eftersom vi vet att det bara måste gå. Men. Några krav har jag: 1) jag vägrar hålla på med nån jävla kost. Joxa med mathavre och vad-fan-det-nu-heter, jag är väl ingen häst heller? Okej. Lite riktlinjer och kunskap att ha i bakhuvudet kan jag gå med på att ta till mig. That's it. 2) jag tänker inte bli någon sabla träningsfanatiker. Jag ska träna för att det får mig att må bra. Och för att jag är en envis typ som gillar utmaningar och som nu bestämt mig för att två barn senare fortsätta mot superform. Igår var jag hos Cai första gången. Jag fick stå på en märklig våg och det mättes fett och muskler. Och sen fick jag springa som en skenande älg på ett löpband tills tungan hängde nere vid fötterna och jag började andas... oroväckande högt. På torsdag ska jag dit igen. Då ska jag få ett träningsschema som jag ska använda på gymmet eller hemma. Fett: 28% Muskler: 30,7 % v02max: (har med kondition att göra, hur mycket syre man tar upp nånting-nångting) 38,3 ml.kg/min På fyra veckor skall dessa siffror putsas till; här är mina decembermål. Fett: 24 % Muskler: 31,5 % v02max: 41 ml.kg/min Jag och Karin kommer försöka träna samtidigt så ofta det går - vi har inte exakt samma mål eller upplägg, men jag tror att det blir extra pushande att göra detta ihop. Och så kommer vi ju förstås berätta för er hur det går med projekt Två barn och toppform som Karin döpt det till.
