Idag behövde vi, eller kanske allra mest jag egentligen, hitta på något och komma ut ur huset. Det blåste och var rätt kallt också, en perfekt dag för utflykt med andra ord! Vi bor på Kinnekulle som utsetts av Naturskyddsföreningens medlemmar till Sveriges fjärde vackraste plats. Så otroligt naturskönt med fantastisk växtlighet och sagoskogar att promenera i. Första stoppet blev stenbrottet i Hällekis. Med tre klätteraps-barn, en rätt våghalsig hund och jag som börjar känna ett nästan desperat behov av att röra på mig och ta i efter en otroligt slapp sommar - så var det här en perfekt plats att slå ihjäl ett par timmar. När vi ändå var ute i vår kvarter och åkte svängde vi förbi Husaby kyrka där Olof Skötkonung döptes en gång i tiden. Är inte i kyrkan ofta och idag blev jag påmind om varför. Språket, tonen och historien är så vansinnigt exkluderande för en sådan som mig. Ja, en kvinna alltså. Jag är all for budskapet i stort - men tjenare vad jag inte förstår hur jag skulle kunna dela ambitionen att vilja göra gott med kyrkan? På den här platsen nämndes inte någon kvinna en enda gång, det är som att det vi gjort i historien inte finns. Istället mässas om brödraskap, Jesus och Gud fader. Var kommer jag och mitt liv in i bilden liksom? De här snubbarna och lingvistiken kring dem har jag extremt svårt att relatera till. Kyrkogården med alla namn blev en så stark påminnare om döden att det fick stannas och kramas lite. Sen lättade vi upp stämningen med den otroliga smörgåsen med lokalproducerad brie och lammkorv på Caféet på Klostret, mangold-soppa till det. Kaffemuggarna de har måste vara de finaste jag sett!
