Jag läser härliga Anithas blogg om elaka kommentarer och känner att jag måste ta upp ämnet. I dagarna har jag bloggat i fem år. Eller ja. Sex år om man räknar en anonym blogg jag och en kompis skrev innan jag började på Expressen. Under den tiden har jag stött på det mesta i kommentarsfälten. Fantastiskt mycket kärlek, elakheter då och då, smarta kommentarer som verkligen fått mig att tänka till och bättra mig, puckad dynga och allt där emellan (och dessutom en vettvillig stalker som hängde efter ett par år men som nu, peppar peppar, äntligen verkar ha gett upp, men det är en annan historia). Det är en konstig, krävande och oerhört kul sysselsättning att blogga. Och beroendeframkallande! Det börjar klia i hela kroppen om jag inte bloggat på någon dag och jag bara måste få höra av mig till er läsare om så bara med ett par rader för att känna mig lugn igen. Men. Det här med kommentarerna. De elaka. Särskilt här på mama där man kanske lämnar ut sig mer än på andra ställen eftersom man, vi, så gärna vill berätta om det som står oss närmast; våra barn och vårt moderskap. Det gör ju oss också mer känsliga. Lämnar fler ytor öppna att såra för dem som vill det. Till slut slutar man ta risker. Slipar bort kanterna på sig själv. Lägger sig lite i den blaskiga mittfåran. Ibland när jag läser mina egna inlägg får jag lust att plötsligt skriva något jävligt provocerande eller tycka till riktigt högljutt, för att jag blir så spyfärdig på den där präktigheten som finns där när allt salt filtrerats bort. Men jag gör det inte. Eller i alla fall sällan. För det är inte värt det. Att alla inte gillar mig eller det jag skriver har jag inga större problem att ta, däremot är jag så fruktansvärt rädd att någon ska skriva något taskigt om mina barn. Det knäcker mig totalt. Så. Uddlös och tam möjligtvis (inte för att jag på något sätt upplever Anitha som anmärkningsvärt provocerande. Alls. Men i just det här forumet, har jag märkt är det att be om skit om man så bara sticker ut hakan det minsta, jävla jante eller vad fan det nu är), men jag bloggar i alla fall. Men visst är det synd att det ska vara så? Jag har väldigt många gånger undrat vad det är för fel på de där människorna som verkar göra till sin livsuppgift att vara elaka mot andra. Är de sjuka? Olyckliga? Eller bara extremt ouppfostrade och korkade? Nu hoppas jag bara att Anitha fortsätter skriva som hon gör. Att hon står ut, gläds åt all kärlek som säkerligen finns där också och kämpar vidare ett tag till så sjävdör de nog snart, trolljävlarna.
