Jag ska inte säga att det inte finns stunder när jag känner att HERREJÄVLAR VAD HAR JAG GETT MIG IN PÅ (tex när en behöver hjälp med läxorna, en annan passar på att göra en massa hyss med saxar nånstans i huset, den tredje gallskriker samtidigt som man håller att laga middagen, om jag var bra på att multitaska med bara två barn, är det ändå långt ifrån tillräckligt somliga dagar). Men. Det finns också stunder när det liksom verkligen slår en hur vansinnigt rik på kärlek jag är. Det är en otrolig sak att få älska så många människor. Och även om jag inte alltid känner att jag räcker till, verkar de i alla fall tycka att jag gör det.
