Funderade ett tag på att köpa gymkort, men att knuffa vagn på oplogade trottoarer och samtidigt dra Bonnie i pulkan är fullgod ersättning för vilket organiserat träningspass som helst. Särskilt när hon i pulkan hela tiden hojtar Spjing da mamma, snälla mamma - spjiiiiiiiing! Och då tänker man att det kan man väl göra, springa lite är kanske just vad flåset behöver. Och hon tycker ju att det är så kul. Höga knän. Snön yr åt alla håll. Svetten sprutar och man är typ en sekund från att börja fradga. Vagnen guppar och kränger, och i pulkan sitter Bonnie och skrattar förtjust åt farten. Eller. Farten förresten. Jag har liksom bara tagit för givet att det är det som får henne att garva. Kan det istället vara så att det är åsynen av mig, den lufsande tomatröda morsan där framme som är så så fantastiskt kul?
