Efter frukosten i morse tog vi bilen till den helt fantastiska handelsträdgården Zetas som ligger vid Kungens kurva här i Stockholm. Per fick ett tjockt presentkort där i present från sina snälla släktingar när han fyllde 40 i vintras, och nu var det dags att göra den där trädgårdsinvestering. För det första: man vill aldrig lämna Zetas. Man vill flytta in där. Sitta bland alla vackra plantor, blommor och träd och fundera på om man inte skulle ta och bli trädgårdsmästare eller hemmafru eller nåt, så att man kunde få ägna sig åt såna här vackra skapelser hela dagarna. Till slut åkte vi därifrån med bilen fullknökad av plantor till en hel häck Aronia (vi frågade efter buskar som var lättskötta och vackra länge. Aronian har både blommor och senare bär och bladen blir dessutom vackert röda på hösten), och en stor Rhodondendron (tack för tips världens bästa och mest kunniga ni), och sedan har vi grävt, gödslat, planterat och vattnat hela dagen. Vad är det med det där att ligga med knäna i jorden som får en att må så fantastiskt bra? Ingen meditation eller terapi i världen får mig lika harmonisk som en dag i trädgården. Det finns liksom inget annat än bara just den där sysslan man ägnar sig åt. Gräva. Gödsla. Vattna. Plantera. Innan vi flyttade till Farsta kunde jag ibland få för mig att jag ville flytta tillbaka till Mariestad. Skaffa ett litet torp på landet. Jag skulle få pendla eller nåt för att kunna sköta jobben i Stockholm tänkte jag. Men sedan vi blev med hus har den längtan helt försvunnit. Det var inte Mariestad jag saknade. Det var det där att ha en egen liten bit jord och en gräsplätt att klippa som jag behövde. Jag hade bara ingen aning om hur mycket jag saknade det efter att ha blivit helt stadifierad efter tio år innanför tullarna. Okej. Här är Pers häck. Den lilla Rhodondendron-busken. Som så småningom blir större hoppas vi. En annan mycket stor trädgårdssuccé är den här gungan som vi köpte på Bruka för ett tag sedan. För det första är den helt lianig och svänger åt alla möjliga håll och är alltså mycket roligare än vanliga gungor. Dessutom, eftersom den bara hänger i ett rep, kräver den inte en perfekt "gunggren", utan kan hängas upp i i stort sett vilket träd med lite kraftigare grenar som helst gissar jag. Den har hur som helst varit en enorm hit och använts mycket flitigt av Bonnie med kompisar sedan den införskaffades. Vi hänger en del med våra härliga grannar, och på söndagarna händer det allt som oftast att vi lyckas lura in oss själva på middag hos dem. Jo, det har väl hänt att de ätit hos oss också, men Ida så fantastiskt jävla begåvad i köket att man liksom känner sig lite, eh... blek i jämförelse. Idag hade hon slängt ihop fläskkarré med någon slags parmesanpotatis och sedan kantarellsås och massor av härliga grönsaker till det. Rio var hungrig som en vargunge innan maten var färdig, och strövade hemtamt runt i deras hus och smågnällde medan hon väntade på att vi skulle äta någon gång. Plötsligt kom hon fräsande och satte sig mitt knä med munnen ful av... ja vadå? En brun sörja som luktade... eh intressant. Jag bände upp gapet på henne och hittade resterna av en rejäl näven av jyckarnas Frolic som hon stoppat i sig. Tvi vale. Karrén och parmesanpotatisen smakade mycket bättre.
