Jag åkte hiss mellan ett par våningsplan i Farsta centrum tidigare idag, och under den här korta resan skickade doftminnet mig tillbaka till glasklara bilder och känslor som jag fortfarande minns med skärpa, trots att det gått snart tjugo år. Det luktade öl. Öl och motorolja i det där tråkiga, trånga lilla utrymmet. Men i min värld doftade det Jimmy och Sammy. Killarna jag skrev om i mina dagböcker, killarna jag trodde att jag älskade, och som jag trodde... inte älskade, nej, absolut inte, men kanske... såg? - mig. Då. När jag var fjorton, femton och mopeder och folköl var både spännande och livsfarligt. Hur jag ibland fick sitta bak på någons trimmade DT. Och jag lutade mig mot hans skinnjacka, låtsades att han brydde sig lika mycket om att jag satt där, som det betydde för mig att få vara i hans närhet. Hur det kunde gå kväll efter kväll utan att jag sa ett ord, jag bara fanns där, och hoppades att de skulle älska min tystnad. Att de skulle ringa snart igen och fråga om vi kunde ses. Medan jag väntade knölade jag ihop mina kläder som doftade av honom; mopedbränsle, Lagerfeld Photo och öl, höll dem i famnen i den smala sängen i mitt grönmålade tonårsrum och bad böner till den gud jag lärt mig om när jag konfirmerades samma år - snälla, snälla - kan du inte bara göra så att han tycker om mig? Hissdoften fick mig att minnas hur jag brukade hoppas att han skulle bli full snabbt, men inte för full, inte så där att han skrek på mig och kallade mig hora, utan snällfull. Så där så att han nästan, nästan ibland kunde antyda att jag faktiskt fanns. Fanns i hans värld. Han hatade mig i alla fall inte. Det räckte. Räckte för att jag skulle älska honom ännu mer. Gav den där desperata kärleken som sved och värkte på insidan bränsle att orka vidare. Att inte ge upp. De där ynkliga orden som egentligen inte var ett skit. Det och mitt doftande klädbylte. Jag hade kunnat göra allt för honom. Jag minns när familjen skulle åka till Liseberg en dag. Jag var fortfarande i den åldern att nöjesfält var etta på listan över roliga saker att göra. Men jag ställde in. Stannade hemma. Vid telefonen (ja, alltså, det här var långt innan mobil var något som fanns i var mans ägo). För att han sagt att han skulle ringa. Men det gjorde han förstås inte. Och när han väl gjorde det, tre veckor för sent, var det mamma som svarade och hon skämde förstås ut mig. Skällde på honom för att han inte presenterade sig ordentligt. Hur hade hon kunnat veta att hela mitt liv, hela min tankevärld, allt som var viktigt just då, stod på spel? Att det var så jävla oviktigt om han presenterade sig eller inte - för han ringde i alla fall. Han ringde! Och jag älskade honom så mycket för det, och jag hatade henne så för att hon inte förstod. Om ett decennium har jag egna tonårsdöttrar. Och hur fan blir det då?
