Här ligger jag. I soffan. Redo med (de superläskiga vattenliksvita, HJÄLP? WHY?) fingrarna på tangentbordet. Men det kommer inget. Jag kan verkligen inte komma på vad jag ska skriva om. Damn it! Jag skulle inte blåst iväg det där om håroljan i går. Tittar ut genom fönstret. Per svansar runt på garageuppfarten och pysslar om vår nya bil som kom idag. Han älskar den. Jag tjurar lite för att den är så praktisk och mossig. Så mycket familj. Och det är jag gärna. "Familj" alltså. Men inte när det gäller bilar. Då ska det helst vara stort/coolt/snabbt/vrålande eller... nåt som inte är tråkigt och praktiskt. På tal om Per. Och familj. För egen del får han på sig kläder varje dag. Byxa, skjorta och allt det andra. Han ser snygg ut. Matchad. Det funkar liksom. Men när det kommer till barnen. He. Re. Jö. Sses. Jag är ärligt talat lite bekymrad de gånger jag är borta på morgonen och det är han som ska sätta på Bonnie och Rio kläder. I vanliga fall är det nämligen en uppgift jag gärna tar på mig. Men de gånger han gör det vet man liksom aldrig riktigt vad det är man ska hämta hem från dagmamman. Det är som om han medvetet letar fram de minst matchande plaggen i garderoben och så kombinerar han dem, hrm... kanske lite väl kreativt. En gång har han till exempel släppt iväg Bonnie i bara kalasbyxor (alltså strumpbyxor ) och för liten T-shirt så att det blev ett glapp och hela magen putade fram. Och i morse hann jag precis hejda henne innan hon lämnade huset i för korta jeans under en lång volangklänning. Jag frågade Per hur han tänkte och han bara "mäh! hon gillar ju klänning. Och så var det lite kallt, så då tänkte jag att jeans var varmt och skönt till". Herregud. Det vore ju som om han skulle gå till jobbet i pyjamasbyxor och kavaj. Något tjusigt. Något bekvämt. Helt logiskt. Asså. Nu är det ju verkligen inte hela världen om det blir knasigt med kläderna ibland. Jag tycker mest att det är komiskt. Men nånstans vill man ju ändå helst inte att ens barn ska se ut som crazy cat ladies när de är ute och leker med sina kompisar. Kolla. Det blev en text trots allt! Tänka sig.
