Igår hände något av det sjukaste jag varit med om. Okej, inte riktigt kanske. Men nästan. Vi var på övervåningen allihop när det ringde på dörren, jag sprang ner och öppnade. Utanför stod en snygg kille i övre tonåren. Så kanske inte en 32-årig kvinna får säga om en ung man utan att låta kladdig, men vad jag menar är att han var fräsch. Fullständigt normal. Hade liksom inte vuxit upp under en sten eller så. Han förklarade sitt ärende. Kom från Blablabla-gymnasiet och sålde strumpor till förmån för en klassresa till blablabla. Sedan fortsatte han: Eh, jag vet inte... men... Har du mamma eller pappa hemma? Jag kollade mig runt efter Bonnie, men nej hon var inte där. Det var mig han pratade med. När jag fattade det blev jag totalt uppspelt/glad/generad och förklarade med ett leende som kanske var det största världen skådat och som omöjligt gick att hålla tillbaka att; DETÄRJUJAGSOMÄRMAMMAN! JAG! MAMMAN! Sedan började jag babbla om att jag inte hade några kontanter. Sen kom jag på att jag nog hade några dollar i plånboken (hur töntigt är inte det? Försökte jag impa på honom eller? Tyvärr no. No kronors. You know, Im a veeeeeeeeery international woman. Do you accept dollars? Typ) och då började jag desperat förklara växelkursen innan jag gav honom en 20-dollarssedel. Trodde jag. Det var en dollar. Den växelkursen gick han inte med på. Totalt flamsig och knäpp ryckte jag tillbaka min dollar och ropade på Per. Med högsta rösten. I panik. Som om det var en rånare som stod där utanför. Peeeeeeeeeer! HAR DU KONTANTER! Per skenandeelefanthjord-rusade ner för trappan. Trodde att något hade hänt. Såg att allt var lugnt. Men hade inga kontanter han heller. Men jag gav mig inte. Jag skulle ha det där trepacket med helt vanliga strumpor. Till slut plockade jag fram stackars spargrisen och slaktade den. Gav killen en hög mynt. Strumporna fanns inte i min storlek. Skit samma. Jag köpte herrstrumpor. Har funderat mycket på vad han trodde egentligen? Att jag var... tolv? Eller arton? Asså, på riktigt: Har du mamma eller pappa hemma? Har ett gäng teorier också: Det var kanske ett raffinerat (och mycket framgångsrikt!) försäljningsknep för att sätta lättsmickrade morsor ur balans och få dem att köpa saker de varken behöver eller vill ha? Eller. Hur lyckad är min nya Laura Mercier-foundation egentligen? Alternativt: Killen var blind (men han såg då rakt inte blind ut). Kanske astigmatisk? Något slags brytningsfel så att han bara såg mig med suddiga konturer? Jo. Något synfel måste han haft.
