En av mina bästa vänner genom livet är Sverigedemokrat. Eller, han är inte Sverigedemokrat, säger han. Men han tänker rösta Sverigedemokratiskt. Detta faktum har fullkomligt konsumerat min tankeverksamhet sedan jag fick veta. Hur kan det vara en sån biggie, undrar kanske någon? Det är ju bara politik. Det är ju bara åsikter som går åt olika håll. För mig är det mycket mer än så. Jag ska försöka förklara. När jag och min vän pratat om detta de senaste veckorna har vi både skrikit och bråkat, och i andra samtal försökt resonera sansat. Varken jag eller han har råd att förlora varandra som vänner, vi delar för mycket historia och jag vet ärligt talat inte hur något skulle bli bättre i våra liv om vår frustration och oförståelse fick oss att klippa bandet. Så vi kämpar på liksom. Men fan vad svårt det är. En bottenlös spricka mellan oss uppenbarade sig, och jag vet inte hur jag ska kunna komma över den. I dagens mediavärld är vi alla offer för polariseringen. Vi tar till oss information som stödjer en känsla vi har, och öses sedan mer eller mindre frivilligt (algoritmer osv) på med mer information som bekräftar och spär på den känslan. Det var därför den progressiva sidan av diskussionerna i USA för två år sedan chockades så enormt av val-resultatet. Vi hade alla följt röster och texter som bekräftade vår känsla av att Trump var galenskap och ett totalt misstag. Alla hade missat att exakt samma sak hände på den andra sidan av det politiska spektrumet. Där pågick förstås informationsfloder på precis samma sätt som sidan jag befann mig på, med skillnaden att tankarna och åsikterna där gick tvärtom. Fönstren mellan dessa båda världar var små, i de fall de ens fanns. Och sen kom chocken. Trump vann! Och "vi" och "dem" har aldrig känts mer tydligt. Vi - som tror på hopp, förståelse, och möjligheter och "dem" - de fördomsfulla bakåtsträvarna. Eller om vi vänder på det och ser det ur min väns perspektiv så är "vi" de verklighetsförankrade realisterna och "dem" (alltså vi i min värld) de blåögda och naiva. Sanningen är säkert att vi alla, oavsett sida, är både realister, naiva, verklighetsförankrade och blåögda lite till mans. Det som är det stora problemet för mig är inte att min vän prioriterar invandringsfrågan på sin politiska agenda, problemet är hur han väljer lösningen på det som han tycker är samhällets största utmaning. När vi pratar blir det tydligt hur två känslor framträder starkast i honom. Ilska och rädsla. Han är verkligen skitarg på politiker som han tycker fattat korkade beslut de senaste åren. Han är jätterädd att förlora sådant som är viktigast för honom. Sin kultur. Sitt land som det var när han växte upp. Sina demokratiska rättigheter. Jag försöker verkligen förstå honom, och gör den här jämförelsen: Jag är totalt och rakt igenom vettskrämd för klimatförändringar och oroar mig mycket för planetens framtid. Och hade det funnits någon tydlig eller enkel syndabock som ett politiskt parti singlat fram som ansvarig hade jag med stor sannolikhet dragits till det partiet och velat ge dem makt att förändra. Velat lägga min röst på det parti som mest effektivt verkade kunna ta bort hotet och grunden till min rädsla. Nu går det förstås inte att jämföra invandring med klimatförändringar, men rädslan kanske ser ut och känns likadan i oss båda? Så vad gör man då med sin rädsla och sin ilska? Nummer ett är att inte bli konsumerad av den. Att inte låta den ta över och skygglappa bort andras och andra perspektiv. Min vän är feminist med hjärtat i typiska vänsterfrågor. Ändå väljer han Sverigedemokraterna som definitivt inte prioriterar vänsterfrågor, och vars feministiska agenda eh, ja, inte finns på ett vettigt sätt helt enkelt. Men han är beredd att överse det i sin besvikelse på de andra partierna och i sin rädsla för det främmande. Han har gett rädslan och ilskan frikort att bestämma. Han har valt bort andra lösningar för att han tror att verkligheten är lika polariserad som argumenten. Sagt nej till lösningar utom den som är förföriskt enkel. Den som tar hans ilska och rädsla på allvar. Den som säger STOPP och NEJ och BU och inte mycket mer än så. Och jag är så fruktansvärt besviken på honom för detta. För verkligheten är inte så polariserad. Politik och politiker är också en blandning av realister, naiva, blåögda och verklighetsförankrade oavsett partitillhörighet. Det finns inte ett "vi" som räddar världen och ett "dom" som skulle göra helvete av allt. Sverigedemokraterna har lyft invandringsfrågan, och det är bra, eftersom det är tydligt hur detta ämne legat och pyrt i väntan på luftning. Men ska vi för den sakens skulle ge det här partiet rätten att äga frågan? Verkligen inte. För det finns faktiskt en sanning ändå. Och det är att hopp och förlåtelse alltid måste vinna över ilska och besvikelse i slutändan. Det är det enda sätt på vilket världen blir uthärdlig och mänskligheten bättre i längden. Det är någonstans i förlåtelse och hopp lyckan och själva meningen med livet finns. Och det är alltid, alltid det vi måste sträva emot. Och för mig är det alldeles solklart att det gör Sverigedemokraterna inte. Däremot finns andra politiska alternativ som tar invandringspolitik och övriga ödesfrågor vi står inför på allvar och på ett mer inkluderande vis.
