I helgen har jag hängt med det här härliga gänget. Bonnie, Rio och så min syster Rebecca som var på besök. Rebecca har egentligen en rätt allvarlig sjukdom, även om man helst inte vill tänka på det eftersom det mesta ofta funkar på rätt bra och det är behagligare att låta det vara så. Dessutom har hon en näve handikapp som inte direkt gör livet lätt alla gånger. Jag tänker faktiskt sällan på det heller. För mig är hon Rebecca kort och gott, med allt som hör till. En varm, kärleksfull inte helt okomplicerad men ändå alldeles underbar människa. Men en människa som måste kämpa väldigt mycket mer än alla vi andra. För när man liksom inte helt passar in i "normal"-begreppet har man kanske ännu svårare att hitta sin plats i livet än oss som åtminstone på ytan faller inom ramen. Och ibland skäms jag över att jag glömmer bort det. Men när jag tänker på hur jag själv var när jag var 23, och jämför med Rebecca som på många sätt kommit så otroligt mycket längre än vad jag hade då, trots att hennes väg dit har varit avsevärt mer komplicerad än min, så blir jag så enormt stolt över henne. Och i januari i år får hon sig första egna lägenhet, och det gör henne så gränslöst stolt över sig själv. Då jäklar ska vi fira Rebecca!
