Så här såg den ut, kalkonen som Henrik lagat och bjöd på igår när det var thanksgiving med stort svenskgäng hemma hos Karin. Det är ju lite märkligt så där, att ta sig an ett annat lands tradition som inge av oss vuxit upp med eller egentligen har någon relation till. Men vi fokuserade på det bästa; att umgås med en massa folk man gillar, äta mängder av god mat, och ägna lite extra tid åt att fundera över allt vi har att vara tacksamma över. Och så turkeyn förstås. Den kan förstås inte förbises. Henrik hade marinerat och pysslat om den som ett spädbarn i dagar - och så blev det gott också! Inte mindre än tretton barn gästade kalaset. Vi hade alla lite olika matuppdrag inför kvällen, mitt var att fixa barnkrubb. Jag stack in huvudet i det här getingboet och langade fram tallrik efter tallrik med spagetti och köttfärssås och chockades av ljudvolymen och galenskapen tretton hungriga ungar kan ställa till med. Gick snabbt därifrån när matutdelningen var klar och liksom hoppades på det bästa. Och det blev en fantastisk fest, inte bara för oss vuxna (efter maten satt vi ute i den tillfälliga höstvärmen och grillade marshmallows vid öppna spisen och pratade och drack vin) - Bonnie sa att det varit en av de bästa kvällarna i hennes liv. Inte illa! Tretton barn och lika många vuxna. Jag är så imponerad över värdarna som pallade att bjuda in så många människor på middag. Men så är de också två toppentyper, Henrik och Karin!
