Jag minns när jag var 16 år och kom hem från en tripp till Paris som inkluderade en snygg fransman och ett väldigt oplanerat resande kors och tvärs över Europa - med en tatuering på axeln. Två små cirklar i varandra. Helt meningslöst. Men jag ville så gärna ha en tatuering. Skit samma vad. Bara nåt. Så jag gjorde det simplaste jag kunde hitta för att 1. den fick kosta max 100 Franc (ja, SÅ länge sedan var det) 2. jag hade sinnesnärvaro nog att förstå att ett kinesiskt tecken för "fred" på halsen kanske inte var något jag skulle uppskatta som eh... 35-åring till exempel. Och det hade jag ju rätt i. Mamma grät när hon såg tatueringen. Menade att jag aldrig skulle få något jobb och att hela framtiden var mer eller mindre körd. Men det stoppade inte mig! O nej. Några år senare gjorde 77 snitsiga prickar i svanken (jag var inne i en "rave period" - need I say more?) - och har efter det också tatuerat in mina barns och mannens initialer på armen samt senast en fyrklöver som en kompistatuering mellan mig och mina homies. Ingen tatuering är väl direkt hundraprocentigt lyckad. Men jag gillar dem ändå på något vis. De är små souvenirer från olika tider i livet och har blivit som kroppsdelar på något vis. Och så är de rätt mesiga små. Hanterbara. Med detta sagt gör jag nu en fullkomlig kovändning och skriker GAAAAAAAH! Jag får PANIK på alla - särskilt vanligt förekommande i området Silver lake ett stenkast från där jag bor nu - som har tatueringar från topp till tå. I fejset, över händerna, på hela överkroppen, i pannan, på läpparna - häromdagen såg jag en tjej med säkert 100 olika Hello Kitty-tatueringar bara i ansiktet och på överkroppen. Vad de gör mig sig själva och vad de har för smak är ju SJÄLVKLART inte mitt bekymmer egentligen. Jag bara ser framför mig den dagen de inte är 19 längre utan kanske tio år äldre och ambitionsnivån sträcker sig bortom jobba på café och röka gräs-horisonten. När de där sleevsen med 2013 års tatueringar känns jävligt daterade och de går runt och liksom bara lyser 2010!, 2011!, 2012!, 2o13! Som att min åtta år äldre syrra för evigt skulle vara fast med den där spajkiga frillan hon grejade med hjälp av sockervatten varje morgon när hon var som hippast nånstans i mitten av 80-talet. Den frippan. Varje dag. Resten av livet. Tänk om det blir så med de här tatueringstrenden? Man ba, "Guh, minns du på 10-talet när alla skulle tatuera sig hela tiden? HA HA HA HA HAHAAAAA!" Vad gör de (som inte har så små tatueringar att de gör att förtränga/gömma) då? Fast överlag måste jag säga att jag tycker att det är både snyggt och sexigt med tatueringar. Jag bara oroar mig lite. För somliga. På mitt allra mest morsiga och vuxna sätt. Tydligen. Usch. Jag ÄR verkligen 35. Snart. I mars. Huva.
