Jaha. Då var det alltså sant. Jag har blivit tant. En riktig tant. En sån där med-huckle-i-svartvit-gammal-svensk-film-som-barnen-retar-och-kivas-med-varpå-hon-blir-arg-och-hytter-med-näven-tant. Härom dagen när jag och min kompis Lovisa var ute och promenerade såg jag plötsligt i ögonvrån något kladdigt och brunt komma farande i en väldig fart från ovan. När saken, som tack och lov missade oss, splattrade mot marken noterade vi till vår fasa att det var en bajskorv. Sekunden efter pep ett gäng småpojkar tjoande från den avsats de stått på. Deras kroppsspråk och upphetsning avslöjade att de var de skyldiga bajskorvskastarna. Dagen därpå, i fredags, gick jag förbi en liten friskola på en gata här på Södermalm i Stockholm. Den var inte mer än ett-hål-i-väggen-stor, och just som jag passerat entrén brände det till utav bara satan på halsen. En liten skitunge hade sulat iväg en stenhård plastkula med något slags leksaksvapen, och jag hann bara tacka gudarna att den träffat mig och inte lilla Bonnie som satt framför mig vagnen. I nästa sekund tog vansinnet överhanden och jag stormade iväg mot skoldörren och bankade som en vettvilling. Den skyldige hade så klart kamouflerat sig bland i sitt kompisgäng där alla såg likadana ut, men jag hann ge ansvarig personal en mindre uppläxning om uppfostran och gud-vet-vad som rann ur mig i upphetsningen. För sånt här beteende är väl bara inte okej? Visst att ungar ska få busa och jävlas lite lagom. Det hör till. Men att kasta bajs och skjuta mot en barnvagn, där måste väl någon slags gräns ha passerats? I övrigt har helgen varit fantastisk. I lördags på dagen ville Bonnies gudmor Lovisa prompt ha lilla snäckan för sig själv några timmar, och då unnade jag och Per oss thaimassage innan vi gick och såg senaste Pedro Almodovar-filmen på bio.
