Tänk om det här askmolnet inte alls försvinner om två dagar, utan stannar kvar. Länge. Kanske flera år. Vad mycket vi skulle behöva lära oss då. Som att inte ta saker som importerad mat och världsomspännande resor för givna. Som att vi människor inte är mer än små nyfödda barn i händerna på moder natur. Tänk hur nyttigt det vore för alla fyrkantiga gubbar i kostym att tvingas komma till insikt om detta. Jag känner en mycket märklig skräckblandad förtjusning inför det här askmolnet. Å ena sidan. Vi människor måste lära oss att inte ta vår planet för given, det är vad den vill säga oss nu. Å andra sidan. Jag får sån ångest av att tänka på alla dem som befinner sig halva jordklot iväg från sina familjer. Nu kommer ju askmolnet säkert försvinna vilken dag som helst, men jag vet själv hur jag hade tänkt om jag bestämt mig för att åka på en ensam-weekend till New York just den här helgen. Och blivit fast där, en ocean bort från Per och Bonnie. Inte hade jag njutit av några extra dagars semester. Jag hade vrålat i panik. Kollat färjemöjligheter och kanske övervägt riskerna med att simma över Atlanten. Då hade varenda minut känts som en timma, varenda natt som en vidrig plåga. Så även om alla på vift runt jorden snart är hemma igen, så lider jag med dem som är i från sina familjer just nu.
