När jag, Theresa, Lovisa och Kristin just blivit tonåringar och började drömma om vuxenlivet var vi bästa vänner och vår vänskap skulle förstås vara för evigt. Vi bestämde att vi skulle vars tärnor på varandras bröllop och fantiserade om hur våra barn skulle leka tillsammans. I övrigt var vi rätt tuffa punkare och tyckte nog egentligen att både det där med bröllop och familj verkade... töntigt. Men det var ändå kul att prata om. Ibland. När ingen annan hörde. Och tänk. Det har faktiskt blivit precis så som vi planerade. Vi bor hemma hos Theresa nu ett par dagar över nyår och både igår och idag har våra och Kristins lilla Elsie lekt brallorna av oss vuxna. Det är faktiskt så jävla fint att se dem tillsammans. Som en ljuvlig saga. Och även om vi i och för sig är väldigt bra kompisar, jag, Theresa, Lovisa och Kristin, så tror jag att det vi verkligen är, är bra på att ta hand om vår vänskap. Det är därför vi hållit ihop och växt tillsammans genom en jäkla massa. Vi intrigerar inte och accepterar och har förståelse för varandras egenheter. Dessutom garvar vi jäkligt mycket. Tjejkompisar. Kvinnlig vänskap. Det är jävligt fina grejer det.
