Det känns som att jag och barnen åkt tåg mycket på sistone, och nu gör vi det igen. Igår kväll åkte vi med min pappa till Värmland, bara för att idag följa med min lillasyster och titta på hennes nya lägenhet som hon är så stolt över. Tanken var sedan att vi skulle åka vidare till min mormor och säga hej till henne. Men så blev folk sjuka och den biten av trippen blev inställd. Nu är vi på väg tillbaka mot Stockholm. Vi har packning att stå i! Att hälsa på urgamla släktingar, som mormor, är att inte kunna undvika tanken på att nu var det kanske sista vi sågs. Och eftersom det inte blev någon mormor och vi snart ska resa bort sitter jag här med jordens klump i magen och tänker att skulle hon falla ifrån nu, medan vi är borta, då är det nästan lite som att det är mitt fel. Det är det ju inte. Men det dåliga samvetet. Aj. Det får det att kännas så.
