Största Lillan ligger i sängen en trappa upp. Andas i korta tag. Brännhet. Nära 40 grader. När jag nattade henne nyss stoppade hon in sina iskalla fötter mellan mina lår för värme. "Känn på min mage mamma, den är varm som en BULKAN!" Hon hade rätt. Det var den. Sedan yrade hon vidare om Island. "Snälla, snälla mamma, lova att vi aldrig åker dit. Om ungefär hundra år kommer det spruta lava ur bulkanerna där. Mamma LOVA! Aldrig Island. Och inte till det där tjurlandet heller. Där det finns tjurar". Jag tröstar och klappar. Och oroar mig i tysthet. Precis på samma sätt som mammor och pappor har oroat sig årtusenden när deras barn varit sjuka. Och så tänker jag på Frans mamma och pappa. Och på alla andra föräldrar som har behövt vara så omänskligt starka. Och så tackar jag vem eller vad det nu är jag tackar för varje dag som gått som mina barn fått vara friska. Med undantag för lite feber då och då. Innan jul fick jag förresten ett mail från Happy plugs som skänkt alla barn och hela personalstyrkan på Q84 (ni minns kanske det här och det här) en hel hög fina hörlurar. Inte för att hörlurar trollar bort cancer direkt, utan för att en fin present kanske skingrar tankarna om så bara för en liten stund. Så tack för det underbara Happy Plugs!
