Igår var jag och ett gäng andra mama-bloggare på Centralen här i Stockholm där vi satt och pyntade våra egna pepparkakshus bredvid ett gigantiskt - Sveriges största (ever!) - pepparlkakshus. På bordet framför oss fanns alla tänkbara godissorter och glasyr- och kristyrtuber i olka färger. Bonnie fick så klart vara med. Jag trodde nog inte hon riktigt skulle uppskatta en sån här grej, så farmor stod redo att ta över i kulisserna. Men det visade sig att det här med att pynta pepparkakshus var hur kul som helst. Bonnie smetade på en och annan karamell på husväggen. Och en och annan petades in i munnen. Och lika fort åkte de ut igen och blev till en ganska obehagligt brun non stop-smet på bänken framför oss. Men Lillan var nöjd och plockade upp sin tuggade karameller, geggade ihop dem in sin tjocka lilla hand och sträckte sig efter Laila Bagges ursöta son Liam och sa "ta ta". Vilket betyder tack tack och används i Bonnies fall när man ger bort, snarare än när man fått något. Liam avböjde erbjudandet. Jag förstår honom.
