[caption id="" align="aligncenter" width="720" caption="Milou, Ninni, Bonnie och Mira läser godnattsagor."] [/caption] Om jag någon gång hör mig själv utmattat sucka över den utomordentliga organisationsförmåga och det tålamod som krävs för att ha två barn (för att inte tala om tre. Eller fyra!) ska jag plocka fram bilden ovan och påminna mig om såna här stunder. Syskon kan vara mycket, men när de är en varm och fin vän, en hjälte för Bonnie, någon som läser sagor och leker, kramas och skojar - en trygghet i livet för mig och kottarna - då får man anse sig lyckligt lottad. Jag hoppas, hoppas, hoppas att Rios barn någon gång kommer att dela godnattstund med Bonnies barn och få ligga och gosa på hennes arm med en flaska välling. Ju äldre man blir desto närmre - men färre relationer uppfattar jag som att man har. Alltså. När man var tjugo hade man hundratals kompisar men var kanske inte riktigt ärlig eller nära med någon (om ens med sig själv). Nu har liksom bekantskapskretsen sållat ut sig. Krympt. Men de relationer man har känns å andra sidan betydligt mer på riktigt. Och jag är så väldigt, väldigt glad att jag och min åtta år äldre syster aldrig tappat bort varandra på vägen.
