Herregud vad jag är trött. Vilken peppande start på en bloggtext va!? Bonnie har haft en gräslig hosta senaste veckan (eller månaderna snarare, men nu måste det varit någon slags grand finale som pågått) och ingen av oss har fått sova ordentligt. Och nu. Ikväll. Efter en hel dag av intensivt firande av lillasysters student här i Karlstad sitter jag nu i en fåtölj med en alldeles fantastisk utsikt framför mig och överväger om jag inte bara ska klämma ihop datorn efter att dessa rader är skrivna och somna här. Jag orkar bara inte krypa bort till sängen. Eller borsta tänderna. Och definitivt inte tvätta bort sminket. [caption id="attachment_273" align="aligncenter" width="690" caption="Världens bästa Rebecca. Och så jag då."] [/caption] Det är något med studenten, studentflak och alla de där förväntningarna som ligger i luften som gör mig så otroligt vemodig. Vemodig och nostalgisk på samma gång. Hur ska det gå för alla dessa unga vuxna? Och för alla deras drömmar? Och för dem som inte har några drömmar? Och har det verkligen gått tolv år sedan jag själv tog studenten? Jag tror och hoppas i alla fall att Rebecca, som har ett par handikapp och säkert fått kämpa mer i skolan än många andra, fick en underbar dag. Hon har just fyllt 21 och har sett fram emot sin student och pratat om det här de senaste fem åren - och förväntningarna var så klart skyhöga. [caption id="attachment_275" align="aligncenter" width="690" caption="Idylliskt på landet hemma hos morfar. Bonnie får skjuts av kusinerna Mira och Milou."] [/caption]
