Nu när vi är fyra i familjen umgås man av naturliga skäl inte lika ofta ensam med Bonnie. Rio är ju oftast med, och det är förstås mysigt på sitt sätt, men det händer något särskilt när man är själv med bara ett barn. Det finns ju plötsligt så mycket tid och man kan bara gosa , kramas och pussas hur mycket man vill. Igår eftermiddag stack jag och Bonnie själva in till stan. Först gick vi på ett barnkalas ordnat av Barnshopping.se (smart grej förresten, en site som har koll på alla barnrelaterade butiker och produkter, bara att gå in där och söka efter det du behöver), Bonnie fick ballonger, klappa kaniner och en fjärilsformad ansiktsmålning (sjukt maxat tyckte hon) - desutom fri lejd till ett bord med godis. Sjunde himlen med andra ord. När kalaset var över ville vi ändå inte riktigt åka hem, så vi dröjde oss kvar i city. Fikade i solen på Norrmalmstorg och hamnade sen - vips! - på Acne där Bonnie var ett så förskräckligt peppande smakråd när jag provade jeans att jag kom hem med inte mindre än tre nya par, ett par till Per och två till mig. Vad stor hon har blivit, min lilla, lilla, lilla valp. Så redig och mogen. Emellanåt i alla fall. Och däremellan fortfarande bara en liten bebis. Men det är väl just såna de ska vara i den här åldern. Både små och stora samtidigt. Och vilken mäktig känsla det är att liksom umgås - hänga, kommunicera, prata över en fika - och inte bara ta hand om, sin egen dotter. Fattar ni vad jag menar? Ibland får jag fortfarande nästan rysningar av någon slags välbehag och plötslig självinsikt när hon kallar mig mamma, jag tittar in i de där blå ögonen och slås av att hon faktiskt är min. Hälften av mig. Mitt barn. Kommer det alltid vara så?
