Igår hade tjejerna "Spring celebration" på sin skola - på Beach boys-tema. Alla små barnen gick upp klassvis på scenen i den stora salen som på helger och kvällar tror jag agerar någon slags kyrka/boxningsklubb (man är ju liksom expert på att maximera användandet av ytorna här) och dansade till sina inövade nummer. När det var "Winter celebration" i december, hade Rio laddat i månader, men när det väl var dags och hon kom ut på scenen chocknockades hon av den stora försäldrapubliken och satte sig ner på scenen. Knäpptyst och med ihålig blick. Den här gången gick det bättre! Först höll hon händerna för munnen i ren förstumning när hon såg publiken, men sen, sen jäklar körde hon igång. Log som ett solsken och kunde alla rörelserna så duktigt. Och när det var Bonnies tur hade jag inga direkta funderingar på om hon skulle våga, hon älskar det där. Att showa och ha allas blickar på sig. Och jag stod längs väggen, så nära scenen det bara gick förstås och hörde mig själv vråla "Boooonnie!!!!" "Riiiiiiiio!!!" sälklappandes och tjoandes som ett annat Justin Bieber-fan medan man vänder sig och vill möta de andra lika stola föräldrarnas blickar och förenas i ett gemensamt "naaaaaaw". Oftast går man ju omkring och känner sig som en rätt vanlig människa. Men så ibland kommer det stunder när man är VÄLDIGT mycket småbarnsmorsa. Och åh vad det är fint ändå. Den där känslan av att man bara måste ju ha världens mest otroliga ungar, och så är man så stolt att man bokstavligt talat känner sig nära att spricka.
