Status: Fullkomligt taco-stenad i soffan. Laddad inför Melodifestivalen. Mer fart var det på mig igår, när jag och Per var och hejade på syster Elin på plats i Let's dance-studion. Jag är väldigt imponerad av Elin. Stolt är jag också. Man tänker kanske inte på det, men alla deltagare, mer eller mindre kända, är trots allt inte mer än bara alldeles vanliga människor. Och gör man tankeexperimentet att byta ut random deltagare mot sig själv inser man vilken prestation de står för varje vecka. Bara det att lära sig dansa - och koreografin - på rekordkort tid. Att sedan framföra all denna nyvunna kunskap inför en jättelik tv-publik, och dessutom bedömas (och ibland kritiseras ganska så tufft!) av en jury - det kräver sin självkänsla. Och sitt mod. Elin var så brun, så lång, så vältränad. Och färgsprakande som ett påskris. Jag kände mig som en karikatyr av en nördig bibliotekarie bredvid henne. Page. Stickad kofta. Ofarlig kjollängd. Lågklackat. Ha ha. Ja, ni ser ju själva. Jag måste verkligen lära mig när det är dags att avrunda. Men jag ska bara berätta en kort sak till. i Let's dance-studions environger hade jag den stora lyckan att få bekanta mig lite med Jessica Almenäs snart fem månader gamla son Dylan. Åh kära nån. Den lilla varelsen var något av det mest perfekta jag skådat. Han var så näpen, så vacker, så lugn. Och när jag klappade honom lite på kinden gjorde min livmoder frivolter av glädje. En sån tack, var det som om den sa.
