Helgen har huvudsakligen sett ut så här. Gummistövlar på och markförberedelse inför gräsmattans ankomst i veckan. Och när jag gått där i koskitslukten från den gödselberikade matjorden och krattat jämnt och fint, har en känsla av stolthet sakta men säkert fyllt mig. Jag är stolt över det här. Över mig själv. Vårt fina hus som jag, och Per förstås, efter mycket slit och hårt jobb kunnat skaffa till oss själva och vår familj. Oftast har man ju, eller i all fall jag, lättast för att se det man inte uppnått i livet. Karriärmålen som inte nåtts. Än. Eller misslyckandena som det så lätt blir att man går och ältar. Det är lättare att plåga sig med det som inte blev som det skulle, än att glädja sig åt allt det man faktiskt lyckats med. Det är lättare att vara hård mot sig själv än att ge sig själv en klapp på axeln och ett "bra jobbat!" Men efter den här helgen av trädgårdskontemplation är jag sams med mig själv. Jag är bra! Det är skönt att släppa prestationspiskan ibland och tillåta sig att känna sig nöjd. Och stolt.
