Förr brukade söndagar mest handla om att genomlida något slags vegetativt bakistillstånd. Nu för tiden är veckans sista dag också veckans absolut bästa, enligt mig. Jag älskar att vakna en planlös söndag, med bara en vag aning om hur den skulle kunna bli. Per är somewhere in the middle of America (Omaha, för er som glömt er Counting Crows) och när man är själv med barnen en ledig dag känns det extra viktigt att hitta på något. Det blir liksom lättast för alla så. Idag tog vi bilen mot Santa Monica, stannade till på en farmers market och åt pannkakor innan tjejerna hoppade på cyklarna (med mig panikslaget rumpandes efter: "iiiinte sååååååå foooooort! STOOOOOOOPP!) och drog ner mot stranden. Mycket spännande med allt detta kanske inte hundra procent smakfulla, men ändå stämningsbyggande Halloween-pynt som de mer ambitiösa firarna slängde fram redan för flera veckor sedan. På en lekpark nere vid stranden råkade det av en händelse bli någon form av svenskt stormöte. Jag träffade min kompis (iofs planerat) - den begåvade och supercoola skådespelerskan Malin Crepin - och sen dök det upp en massa andra svenskar som bodde i kvarteren. Med barn och allt. Jag det blev en väldig massa babbel och utredande kring vem som kände vem och kanske visste vem någons kusins bror möjligtvis var? Ungefär så. Men trevligt! Här sitter vi och ballar oss. Jag och Malin. Tänker ni "åh fan, vilken jäkla BILD!" och vill anlita fotografen till ert bröllop eller så, går det bra att ringa Rio Blankens. Sedan hörde Susanne av sig och tipsade om en "Pumpkin patch" som utlovade både hoppborgar och rutschkanor. Och vi ba' "pumpkin whaaaaat?" men tänkte att rutschkana låter bra; vi drar. Det visade sig att Pumpkin patch är en del av denna faktiskt väldigt mysig Halloween-upptakt. Pumpor i massor - bara att välja sina favoriter och ta med hem (efter att man betalt, så att ni inte åker hit en halloween och tror att det bara är att ta för sig menar jag), samt hoppborgar, en hel del amerikaner med ofattbart stora rumpor och inga framtänder, el salvadoreansk mat och en allmänt mycket sympatisk stämning. "Ska du ha en pumpa får du bära den själv!", sa jag till henne. Närå. Hoppborgar är ju alltid en vinnare. Och själv står jag alltid bredvid och önskar att något barn ska bli lite skrämt och behöva hjälp eller tröst eller så och därmed ge mig bästa ursäkten att få smyga in och snika till mig ett par hopp jag med. Fick aldrig göra sånt när jag var liten. Hoppborgar alltså. "Onödigt" tyckte min praktiska mamma. Ska ta igen alla mina förlorade hopp någon dag. Ja ja. Om vi nu ska dra det hoppborgsämnet riktigt ordentligt, så fanns det som sagt många olika varianter på plats. En såg ut som en drake. En annan var ett slott. En tredje variant var ett slags skepp och så var det en som var... Eh... Ja. Som stack ut helt enkelt.
