Jag vaknade i morse och hade sovit alldeles för lite och huvudet sprängde och nacken värkte och hela axelpartiet stelt som om det vore gjort av betong. Ändå - nu när det är kväll och snart läggdags känner jag att den här dagen sedan utvecklade sig så fint och blev till en av de bättre på länge. Jag har suttit hemma och ugglat i huset alldeles för länge känner jag. Med jobb och bebis hinner man inte så värst mycket mer. Därför var det en så skön känsla att ratta ut min fina elbil i solen och köra mot havet och Santa Monica där vi hade överraskningsbaby shower för Frida. Himla bra uppfinning det där med baby shower, en tradition vi verkligen borde ta till Sverige. Det behöver ju inte vara den där svulstiga typen av amerikansk babyshower, utan som idag - ett litet gäng som ses och äter frukost och pratar och myser ett par timmar. En så fin liten stund att ge till den gravida mamman, en liten injektion för att klara de sista tunga veckorna. Sara hade bullat upp med härlig frukost och tårta hemma hos sig, och Remy åkte som vanligt runt mellan famnarna. Här är han hos Malin, en alldeles fantastisk människa kan jag berätta för er. Och här har vi Frida. Den gravida. Gravida Frida. Snart får hon sitt första barn och man kan nästa känna sig lite avundsjuk på dem som precis ska få uppleva det där för första gången. Att träffa barnet som är sitt eget. Santa Monica är det inget fel på precis. Lummigt lumm och havsigt hav i ett perfekt möte. Peppe och Malin. Och jag och Remy. Efter frukostfirandet åkte jag och Remy till engudsförgäten plats någonstans vid flygplatsen där vi hämtade upp en födelseattest så att vi kan få ordning på karlns pass någon gång. Han är ju bara amerikan än så länge, och för att få lämna landet när vi åker till Sverige i sommar behövs som bekant - just det - ett pass. Det var något helt otroligt varmt idag. Över 30 grader. Tur att man hade luftiga kläder på sig som släppte in, eh... luft. Fick jag vara välja en designer skulle jag nog hålla mig till Raquel Allegra. Det mjukaste en människa kan ha mot sin kropp. Såna grejer är hennes melodi. Sen åkte vi tillbaka mot stan och trafiken var skonsam och helt plötsligt landade vi i The Grove där vi haffade en fleece filt och lade oss på en gräsplätt i skuggan, jag och min son. Han var dock måttligt intresserad av mig, utan mycket mer fokuserad på dagens stora intresse: försöka vända sig till mage. Vi hade det väldigt, väldigt mysigt tillsammans där ett par timmar. Sedan pratade vi med Per och bestämde att asch, vi äter ute i kväll, och så slöt vi upp på ett franskt litet ställe allihop och där åts det ostron och dracks Chardonnay och till det en sådan där fransk rostbiffsmörgås man doppar i buljong. Och så brysselkål förstås. Alltid brysselkål. På vägen hem stannade vi till på Whole foods och handlade. Whole foods är himmelriket. Världens bästa mataffär med fantastiska produkter (det mesta ekologiskt eller närodlat och bara mat med naturliga ämnen) - dessutom är det alltid så minglig och trevlig stämning där. Trevlig stämning? I en mataffär? Ja. Det känns typ som att man är på fest och man vill aldrig gå hem. Per undrar ibland varför våra maträkningar alltid är så höga. Whole foods. Det har ni svaret. Nu - lägga sig i sängen och kolla The Jinx - och den här fortsatt bubbligt lyckliga känslan som varit med mig hela dagen sitter i. Sånt tackar man för!
