Emily gästbloggar här idag, hennes son har Down syndrom. Vi, jag och Emily, kom i kontakt med varandra redan i höstas när Emily höll på med en informationsbok om människor med särskilda behov. Hon undrade om jag kunde bidra med en text. Nu har i och för sig varken boken eller den där texten ännu blivit skriven, men jag tackade hur som helst ja den där gången. Eftersom jag själv har en syster med en CP-skada har jag alltid känt mig övertygad om att jag aldrig skulle göra en abort på grund av en kromosomavvikelse eller annat handikapp, det skulle på något vis kännas som en förolämpning mot min lillasyrra. Dessutom. När jag och Per väntade Bonnie funderade vi mycket på hur vi skulle ta det om barnet som föddes skulle ha Down syndrom. Vi var på smekmånad i Florida då och som förstagångsföräldrar var det precis som hos många andra gissar jag, ett ämne som kom upp då och då. Vid ett tillfälle käkade vi frukost på Ihop och blev visade till vårt bord av en flicka i personalstyrkan som hade Down syndrom. Hon var så jävla rar. Så jävla älskvärd och underbar med sin egen stil att sköta sitt jobb. Ställets solstråle och stjärna. Och hon blåste faktiskt bort all oro kring Down-ämnet hos oss båda två. Skulle barnet vi väntade visa sig ha Down, skulle vi ändå få ett fantastiskt liv tillsammans. Det visade hon oss. Så här säger Emily: "Jag vill att alla ska tänka så, att det faktiskt inte spelar någon roll om ett barn ser annorlunda ut och ger dig ett annat liv än vad du hade räknat med. Självklart så finns det olika omständigheter som gör att en abort vid ett avvikande foster kan rättfärdigas, men allt för många gör det i sin strävan efter det ”perfekta” barnet." Hear hear Emily. Jag håller med dig! Emily delar också med sig av en text från sin blogg: "Jag glädjer mig så för den nya generationens funktionshindrade som klarar av att bo själva, de är duktiga skådespelare, de syns i reklamfilmer, dem sköter sina jobb oklanderligt men framförallt så har dem lärt sig att kommunicera med oss runt omkring, så att vi förstår dem! Våra medborgare med Down syndrom tex har längre medellivslängd nu än förut, är generellt friskare och är underbara läromästare och tillgångar för oss i våra stressade och högst materiella liv. En stilla undran bara; Varför har vi lagt ner så mycket tid och resurser på att få våra barn att bli högst fungerande och bidragande samhällsmedborgare, för att sedan plocka bort dem helt? Jag funderar över hur det kommer att se ut i framtiden? Vi har kommit så otroligt långt på bara 20 år, för 20 år sedan så sattes våra funktionshindrade barn på institutioner och föräldrarna blev därmed tvingade att leva resterande liv med ångest och gigantiska ärr i sina hjärtan på grund av dessa hemska beslut, som dessutom togs av någon utomstående. Våra barn har med hjälp av flera eldsjälar under åren äntligen fått en möjlighet till att fungera och bli inkluderade i samhället. Folk runtomkring dem har jobbat hårt, barnen själva har jobbat hårt och så tackar vi dem alla genom att abortera bort foster med kromosomförändringar?" [caption id="attachment_6344" align="aligncenter" width="615" caption="Emily och hennes perfekta son Julian som nu hunnit bli två år."] [/caption] "Jag skriver här hos Cecilia i dag är faktiskt för att jag vill uppmana er alla att inte glömma bort det uppenbara. Att vi alla ÄR olika och att vi SKA hylla våra olikheter och inte se det som något negativt. Om ni vill hylla ännu lite till så säljer vi halsband i vår webbshop där du kan bära ett till förmån för att öka medvetenhet om ditt barns eller en närståendes diagnos och/eller syndrom. Halsbanden hittar du här!" Namn: Emily Kind Gör: Driver bloggen Ett mammaliv med det lilla extra! och Familjenätverket myperfectbaby.se, mötesplats och webbshop för föräldrar till barn med diagnos och/eller syndrom.
